I går reste jag ut med mitt bagage till Djursholm och måste använda hela min energi på att ta ihop med detta från början så föga intressanta arbete. Men jag sade mig: du har gjort Pasteur, du har haft succès i år i Paris, och du kan måla – du är dessutom frisk och sund – det måste bli bra". Jag målade om det hela på 2 timmar – det blef mycket bättre i färgen, och effekten mycket mera koncentrerad, om också vid ommålningen något af det öfversinliga, som fans der förut, gick bort. Nu tränar jag mig för att måla bra i morgon – jag lägger mig tidigt och ber Gud gifva mig det lugnt jag behöfver, den "serenité" och glädje som äro absolut nödvändiga. Fru Susens klappande, en ung baron Klinckowströms jams och hela den onaturligt tonen af "snälla, rara, lilla" der i huset gjorde mig litet nervös – men oläsligt tar jag det som en hederssak att icke bli arg och att bara måla lugnt, och så gick det. När denna Klinkowström med den mest käringaktiga sopran föredrog ett poem af honom sjelf om Valhalla gudar och sköld mör och dylikt, och här V. P. förklarade att denna tomma färglösa smörja var af en stor skald, utan ironi, då jäste det i mig igen. Svår meter rim kors och tvärs, form utan hjertligt innehåll, utan blod i ådrorna o hvad det plågar mig. Jag kommer från Paris der det fins lif, man må säga hvad man vill, och jag hörde för några dagar sedan Björnson som också lefver lifvet, sitt eget, norskt och besynnerligt ibland, men lif är det ändå – och så komma in i denna oppstoppade-fogel-atmosfer sedan jag sett konstens och diktens fjäderfä i granna båglinjer draga förbi under Guds fria himmel – nej det var inte roligt.