Den finska frågan börjar ändå bli bra känd bland alla intellektuella; talte jag om min långa promenad med prof. Psichari på utställningen i förrgår. Han sade allt som vi säga och som vi tänka, men dertill ännu mycket beröm om finska nationen, så grannt att vi icke våga tänka något sådant. "C’est une des premières nations en Europe, sinon la première, sade han, comme liberalisme eclairé et amour du progrès" – et soyez tranquille, on ne tue pas ute nation comme celle-là.
Jag har ej sett onkel Paul, men väl stått med de tusentals menniskorna derutanför hotellet och ropat Vive Krüger!, vivent les Boers! – En massa halfvuxna pojkar (de som manifestera i Paris äro mest halfvuxna pojkar) stå och gnälla på gammal Boulanger melodiC'est Krüger / Krüger, Krügère / C'est Krügère qu'il nous faut! / Oh! Oh! Oh! Oh!Hvilket inte just är en värdig hyllning. Men läste en Monods tal till honom? Det är herrligt. Han var i spetsen för en Dreyfusard deputation, med Anatole France, de Pressensé, Psichari, Vaughan o.a. – L. M. läste upp talet här i ateliern just nu och Aino Ackté ropade "Men det är som om en finne skulle ha skrifvit det!" sade hon. "Det är allt det bästa vi tänka och vilja" sade L. M. och fr. Ackté sade i hastigheten sålunda den största kompliment åt sitt folk!
I går afton var Jag på en ytterst prononcerad Dreyfusmiddag hos Psichari, gift med Renans ena dotter. P. är grek och har studerat i England o. Tyskland samt är nu professor i grekiska och filologi vid universitetet här. De bo i hennes morfars, Ary Scheffers hus – och Psichari har inredt den gamla ateliern till studerrum. Der skulle Mamma trifvas! Ett storartadt bibliotek, med taflor o. handteckningar o. skulpturverk. Som den största rariteten visade de en teckning af – Göthe, ett klassiskt landskap, som Psichari trodde, ett dekorationsutkast till Iphigenia. Der var mycket folk och intelligent folk – Gast, Picquarts svåger, Salomon Reinach arkeolog, Ephrussi (också jude) hufvudredaktör för Gazette des Beaux Arts, Trarieux' son, flere greker m.fl. – men efter alla diskussioner återkom man alltid till Dreyfussaken och amnestien, som af värds folket, förkastades och af andra försvarades såsom välmening af detta ministerium som ju är Dreyfusvänligt. – Dreyfus sjelf är i Paris, men ingen talar om honom – han lär vara mycket obehaglig som menniska, sägs det – deremot var det hela kvällen tal om Picquart, som sagdt med utvikningar.
En fullvuxen dotter hade skrifvit rent åt mig på tyska (emedan den tyska öfversättningen är rytmisk) ett långt stycke ur Euripides "Alkestis" – just det ögonblick jag velat måla fröken Ackté i, och fastän bara Pappa Psichari sett min skizz, som på honom tyckes ha gjort stort intryck, talade hela familjen derom som om en känd tafla. – Det var Psichari som sade mig då han såg skizzen och jag yttrade min fruktan att blifva banalt-klassisk "pompier" med detta ämne: Mettez y l'âme de la Finlande et vous ne serez pas pompier – c'est le même sentiment de sacrifice que chez Alceste.
I afton kommer jag att få tala om Finland hos Psichari. Mamma vet kanske att här är en kongress af alla nationers universitetsmän – den 80 årige Mommsen och filosofen Eücken från Jena bl.a. – Alla ha de undertecknat den finska adressen.