Jag har i dag gjort en studie till fröken Acktés porträtt som är bra. Krohns sista ord innan han reste var: se nu till att få det porträttet riktigt bra: Stanna litet längre om så behöfves, men gör nu en god målning igen – det är ändå det vigtigaste! Krohn blef allt mer och mer förtjust i fr. Acktés sång och spel. Hon är alldeles, alldeles utmärkt i Glucks Alceste. Elle a de la ligne! Hon får då gno på, flickan stackare; på samma vecka Alceste, Tannhäuser och Romeo och Julia och två Soirées dans le monde. Det är ingen sinécur att vara primadonna vid Operan i Paris. Jag kan dock icke måla henne i Alceste kostymen, helt grekisk, men kall på en tafla – icke heller i Elisabeth, der man ej ser hennes hår för doket, ej heller som Elsa der hon har en otäck teaterkostym på sig. Om lördag går jag och se på henne som Julia – Krohn sade att hon vunnit enormt som julia på detta år. Der har hon i första akten en utmärkt vacker renaissancekostym. Jag tror dock när allt kommer omkring att jag målar henne i stor svart hatt och grå pelskappa och svart klädning med paljetter – allt i svart och brunt och grått – det står så "henrivende i Farve".

I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke till sin fördel der och kostymerna voro ej heller rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym så tar jag den antika från Alceste, lång och veckrik, och för att undvika hvitheten gör jag henne då hon närmar sig altaret och belyses af offerelden (en gaslampa på hvilken jag låtit sätta Auerbrännare.)

Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.

En fullvuxen dotter hade skrifvit rent åt mig på tyska (emedan den tyska öfversättningen är rytmisk) ett långt stycke ur Euripides "Alkestis" – just det ögonblick jag velat måla fröken Ackté i, och fastän bara Pappa Psichari sett min skizz, som på honom tyckes ha gjort stort intryck, talade hela familjen derom som om en känd tafla. – Det var Psichari som sade mig då han såg skizzen och jag yttrade min fruktan att blifva banalt-klassisk "pompier" med detta ämne: Mettez y l'âme de la Finlande et vous ne serez pas pompier – c'est le même sentiment de sacrifice que chez Alceste.

Och just under denna tid var det ett fasligt krångel med fröken Acktés séancer, ty än skulle hon resa hem strax, än skulle hon stanna – detta var nu visserligen inte hennes fel utan Gaillards, operans direktörs, och som hennes Alceste kostym skulle skickas hem till mig hvar gång och tas ut från Operan och vi rätta oss efter bud och återbud, och skicka hennes svenska jungfrus Mathilda eller Amelie efter kostymen, så var detta också litet kompliceradt.

Nu gäller det att göra de två små Alcestorna färdiga, Mechelins bord och Moltkes ben likaså – jag hoppas det skall gå jemförelsevis fort.

Nu tycka alla att jag skall göra den ena Alcest färdig ty uttryck och rörelse är bra säga de. En vecka stannar fr. Ackté här ännu och jag tror nog att jag "klarar skifvan" för att tala med Albert Engström, på den tiden.

Ja nu får jag fortsätta mina två Alcestor med modele, sluta moltke och Mechelin, och detta allt går väl icke fulla så fort som man först tänkt.