När jag nu ser på fänrik Stål, så der en gång i veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd. De här sista årens harm och elände ha hjelpt till att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas helt misslyckade som Sandels apoteos och Den döende krigaren, som markerar, som B sade, men så finns der andra som Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissanen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får litet kalla kårar öfver ryggen. Det är det allra största beröm för mig att dessa teckningar icke verka störande på intrycket af fänr. Stål – som har sin underbara trollmakt – det der att man icke han låta bli att lipa när man är finne och bara tänker på vissa rader! Ville och Antoinette Vallgren hade suttit en hel afton och lipat öfver bilderna – och när fr. Ackté med sällskapsdamen en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern, såg jag med ens hur det började rycka i Aino As ansigtsmuskler, under det att fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet just, och såg förvånad på sin fröken – men så brast det löst och tårarna började rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon stortjöt!!