Om fredag äter jag middag hos professor Psichari, gift med Renans dotter – det kommer en massa ifriga dreyfusarder.

I går afton var Jag på en ytterst prononcerad Dreyfusmiddag hos Psichari, gift med Renans ena dotter. P. är grek och har studerat i England o. Tyskland samt är nu professor i grekiska och filologi vid universitetet här. De bo i hennes morfars, Ary Scheffers hus – och Psichari har inredt den gamla ateliern till studerrum. Der skulle Mamma trifvas! Ett storartadt bibliotek, med taflor o. handteckningar o. skulpturverk. Som den största rariteten visade de en teckning af – Göthe, ett klassiskt landskap, som Psichari trodde, ett dekorationsutkast till Iphigenia. Der var mycket folk och intelligent folk – Gast, Picquarts svåger, Salomon Reinach arkeolog, Ephrussi (också jude) hufvudredaktör för Gazette des Beaux Arts, Trarieux' son, flere greker m.fl. – men efter alla diskussioner återkom man alltid till Dreyfussaken och amnestien, som af värds folket, förkastades och af andra försvarades såsom välmening af detta ministerium som ju är Dreyfusvänligt. – Dreyfus sjelf är i Paris, men ingen talar om honom – han lär vara mycket obehaglig som menniska, sägs det – deremot var det hela kvällen tal om Picquart, som sagdt med utvikningar.

En fullvuxen dotter hade skrifvit rent åt mig på tyska (emedan den tyska öfversättningen är rytmisk) ett långt stycke ur Euripides "Alkestis" – just det ögonblick jag velat måla fröken Ackté i, och fastän bara Pappa Psichari sett min skizz, som på honom tyckes ha gjort stort intryck, talade hela familjen derom som om en känd tafla. – Det var Psichari som sade mig då han såg skizzen och jag yttrade min fruktan att blifva banalt-klassisk "pompier" med detta ämne: Mettez y l'âme de la Finlande et vous ne serez pas pompier – c'est le même sentiment de sacrifice que chez Alceste.