Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

dotter till Bjørnstjerne Bjørnson, g. 1) Albert Langen, 2) Georges Sautreau

Källor

Paris 12 febr. 1901 12 februari 1901
I söndags var jag på frukost hos norske tandläkaren Heidé, som tyckes förtjena duktigt pengar, att döma af installationen vid Bd Haussmann. Det var för Björnsons, Langens, en norsk lärarinna fr Sievers och undertecknad – Björnson var rigtigt på sill briljantaste lynne nu då han slutat "Laboremus" "Nej, hvad jeg morer mig" och det var da den beste mad jeg har spist i mitt lif" och "den dejligste champagner" o.s.v. och så höll han ett tal om sitt nya stycke ett tal som räckte en halftimme, med stora gester så att den franske betjenten såg alldeles förskräckt ut. Men roligt är det alltid att höra honom, han är ändå en af de bäste talare i vår tid. Senare höll han ett tal också det långt, och det var till – mig. Ja, till Finland också, i anledning af mina fänrik ståls teckningar. "Der är ett träd i Indien, som skjuter högt till väders, men när det vuxit om de andra träden och grenarne bli tunga, böja sig dessa alltmera till jorden tills de nå den, och då slå de rot, fast och säkert, och trädet står som en äreport." – ja det var mycket vackert, och fru Langen gret, och fru Heide gret – . Och så talte han om Finlands kraft att föra hem sina söners tankar och så var det mycket vackert om ynglingen med barmen genomskjuten om Döbeln och den yngre generationen af kämpar – och Finland "detta namn som lyder som sang" – ja det är ej godt att dissikera ett sådant storartadt tal – jag satt också och bet mig i läppen. Och han sade att jag blifvit "sund och stark" och att jag skulle helsa mor och hustru och syskon och alla derhemma" och det lät icke som ett brefslut utan mycket pompöst så som han sade det. – Detta tal gick igenom hela registret af tonfall och känslor – det var alldeles glänsande och glödande framsagdt, och jag skall nog minnas det.
Fru Langen kan ej höra Finlands namn nu utan att bli utom sig – jag såg sjelf huru hon, som satt bredvid mig hos Heides darrade nervöst under fadrens tal.
Lördag 30 mars 1901 30 mars 1901
Derefter kl. 12 på dagen i dag gick jag på frukost till Menard Dorians för Björnson (som nu igen är sjuk), så att han fick representeras af sin dotter Dagny Langen – Der voro Picquart, Georges Clemenceau och de andra.
Langen var här i dag efter frukosten med frun – Dagny, som går och gör reklam för mig i hela det litterära Paris. Langen är simplicessimus' redaktör, landsförvisad från Tyskland, som Mamma vet – mycket rik och konstälskande, mycket difficile. Han stod och såg en stund och sade sedan till sin fru: einfach herrlich, des Ding! och så kom han fram med att han vill att jag skulle måla Dagny, sedan Lenbach raterat henne – Men när och hur och hvar – ja jag sade att jag satt och väntade på Demidoff och i slutet af April tänkte draga frå Sydens lande, och att jag hade Weile med kind zu Haus, die ohne mich verderben, hvarpå fru Langen genast sade: was scherst mir Heiß, was ocherst mir Kind! ich trage viel bessres verlangen
Paris 3 april 1901 3 april 1901
Mme Ménard och min hygglige granne de Latenay har rådt mig att skicka porträttet men ställa så till att det ej hängdes upp med de öfriga taflorna – fru Langen-Bjørnson, Paul Clemenceau Wikström tyckte som Thaulow att då man har en sådan trumf som fr. Acktés porträtt detta ej bör skämmas ut genom ett konterfej som ej är gjort efter naturen – Jag får i alla fall en svår skärtordag och långfedag för detta. Dagnan som yttermera kom hit trodde ej att effekten af dessa samtidigt utställda dukar skulle bli dålig – hvem skall jag tro? Dagnan menade att det i alla fall var "une grande difficulté vaincue"
Långfredag 1901 5 april 1901
I går afton var jag på afskedsmiddag hos Björnsons – d.v.s. han tänkte resa, men var ganska skral i går och reser ej innan han blir bättre. Han säger det är influenza men jag tror det är någon slags hjernöfveransträngning, ty han har arbetet mycket allt sedan det lindriga slaganfallet i somras. Mycket mild och vänlig var han i går, steg upp från bordet och gick och lade sig. Hans dotter fru Langen reser med föräldrarna till Venedig nu – fru Björnson är näml. stendöf och det tröttar honom att skrika – Han, Bj. tog mig afsides före middagen och sade mig mycket vackra saker att han alltid tyckt om mig, men aldrig så som denna gång – "du voxer stadig" påstod han, både som menniska och konstnär. Der voro en massa menniskor på five o'clock och så blefve vi bjudna på middag: tandläkar Heide, Paul Clemenceau med fru, den Schweitziske tecknaren Steinlen med fru och jag. Middagen var mycket rolig men Bj. Bj. var som sagdt trött.
Ja – Langen skulle nu vilja att jag skulle måla hans fru när jag återkommer från London. Denna resa till London plågar mig, ty jag får lof att skynda mig alldeles förfärligt för att få undan det allra oundgängligaste.