Ett nytt museum som hertiginnan Galliera skänkt till staden Paris har blifvit invigt nu med en utställning af qvinnoporträtt. – Ellan och jag voro der i dag och jag var förmligen degoûterad af all denna affektation och flärd! Det allra bästa var Dagnans porträtter, så Bonnats, så några saker (alla gamla) af Friant – men resten – oj-oj-oj – sådant tillgjordt skräp. Inför denna s.k. franska grace (Bon Marché-Louvre-Printemps grace, rayon de rubans et soieries) kände jag mig ändå som en slags herre inför damskräddare. Naturligtvis fans det mycket som skulle ha gått i mig ypperligt för 12 à 15 år sedan – men är det då illa att ögonen öppnas en gång? Då man är ung ser man sin egen ungdom och lifslust och kärlek i hvad som helst – de dummaste studenttal de dummaste verser, och de hönsigaste flickor – allt sväljer man med förtjusning. Så också med mig och måleriet. Jag beundrade yrket dessutom den tiden och såg förbi innehållet.