Från Visingsö såg man med kikare till Grenna; Edelfelt besåg Visingsborgs ruiner och gjorde en liten teckning av stora salen; han besökte och tecknade även kyrkan med gravarna och stamträden för släkterna Brahe och Stenbock; klockaren förevisade också Visingsö guldkrona och kyrksilvret, som mestadels hade skänkts av greve Pehr Brahe; på dansbanan nere vid ruinen dansade "bokhållare och handtverkare mamseller af hjertans lust" medan gräddan av societeten åt sina matkorgar i spridda grupper längre upp på höjderna.

Trots att regnet öste ner satte sig tante Adelaide Leuhusen, pojkarna Fredrik och Edvard Leuhusen, fröken Berg, jungfrurna och kyrkovärden på Visingsöfordonet remmalag (en madrass läggs på en fyrhjulig flat kärra och passagerarna sitter med ryggarna mot varandra och benen hängande i luften); de såg kyrkan, Pehr Brahes gåvor till kyrkan och Brahegraven; ångbåten till Jönköping gick klockan 2; tante Iden försökte förgäves få Edelfelt att stanna längre och lovade skriva till Alexandra Edelfelt.

Valter är litet snopen öfver de andra bildhuggarnes protest ang. Brahestoden. Hans skäl, att utgången i hvarje fall, äfven om en täflan kommit till stånd, skulle ha varit densamma, är ej rigtigt hållbart.

Jag har haft modell dessa dagar för Pehr Brahe. Det blir ett kolossalt arbete som jag redan darrar för – icke så att jag skulle vara rädd för arbetet, utan för allt det i denna tafla som måste bli tråkigt. Att måla en folkhop måste bli tråkigt – att teckna den som i Svenska bilder (Gust. III i Gamla fröken) går väl an – men målad får den alltid något styfnadt uppradadt, tröttande. – Ack, hvarför får jag ej skrifva en grekisk dikt på väggen der?! – något långt borta från allt nationelt! Estlander menade ett det vore det enda passande för stället, men att vi måste passa på och måla historia nu då vi få. À la bonne heure, men inte der.

Icke destomindre har jag troget hållits vid mitt arbete både i går och i dag. Jag har gjort en alldeles ny, och som jag tycker tusen gånger bättre Per Brahe skizz. Denna föreställer det ögonblick då han och biskopen, professorerna och adeln gå ombord på galejan förtöjd utanför Åbo slott. Man ser hela inloppet till Åbo och kyrkan i bakgrunden. – Det blir mycket mera omvexling i denna. – I midten på landningsbryggan Per Brahe, som åtföljs af "6 krigsofurstar" med hallebarder. – En god idé, tycker jag, är att låta en vapenhärold i de finska färgerna med Finlands vapen på bröstet komma emot honom och be honom stiga ombord. – Ombord är redan adeln, de som bära insignierna och en rikshärold med svenska vapnet. Hela landningsbryggan (tecknad efter naturen i Åbo för ett år sedan kommer att göra en briljant effekt och samla kompositionen. Jag är på godt humör som då man får och fått en god idé, och bara brinner af ifver att få den fixerad på duken. Folkmassan som klättrar sig upp på slottsmuren, på kullen kommer också här att spela en mycket större rol. Jag har bondpojkar, borgare från Åbo studiosi som hurra – Jag tror det skall bli bra. Skizzen är hållen i tegelrödt, blågrönt blekgult; ingenting helsvart och ingenting helhvitt – men salen måste målas om helhvit, ty derpå är skizzen beräknad.

Estlander tycktes nöjd med den nya skizzen till Pehr Brahe, men uttryckte sin förnöjelse på detta långsamma, säfliga sätt, så att jag länge var i ovisshet om hans mening. Professorskan var ej med, endast döttrarna Hedvig och Sigrid. Den förra frågade mycket efter flickorna. De fingo pain au foie gras, tortor, biscuits de Milan och champagne, och sågo nöjda ut. C.G.E. lofvade tala för att jag skulle få mera betalt, isynnerhet om jag gjorde taflan i fresk. – Ordet al fresco skulle göra susen – stoltheten öfver att al fresco målningar i Universitetet skulle lossa på pungbandet. Jag skall verkligen försöka lära mig måla al fresco – Wuorio försäkrar mig att jag lätt skulle lära mig det.

Jag har börjat arbeta "värre" igen har modell alla dagar för kung Fjalar, Pehr Brahe och en ny variant af madonnan – Jag var näml. förargade öfver att min Madonna på cerclen såg så enfaldig och likgiltig ut. Jag börjar derför för min egen skull på med en annan.

Bojesen och Geber proponera mig saker att illustrera – jag håller på med Pehr Brahe, det är fråga om några barnporträtt – jag har således, ekonomiskt taladt, icke någon mörk framtid.

Det vore roligt att få kartongen till Pehr Brahe på nästa Salong – jag får den nog färdig om jag vill. Alla äro mycket förtjusta i den nya skizzen (alldeles olik den förra) och i de teckningar jag i dessa dagar gjort (biskopen och professorerna. Jag har haft en utmärkt modell, Langrand, som stått för Gérôme (de flesta figurerna i Molière hos Louis XIV) – och stått modell i Paris sedan 1851. Han är så ytterligt värdig när han får en ecklesiastisk kostym på, så tapper när han drar på sig ett kyller och så inne i sin rôle att det är helt lustigt. Men han tror sig också ha största förtjensten i de taflor han stått för.

Och så vackert upprätt det var. Stridsscenen var öfver all beskrifning bra – arrangerad efter Velasquez tafla "las lansas" med Arras och fästningarne i det blånande fjerran, alla kostymer, fanor gevär o. rustningar efter Velasquez o. Van Dyck; det var bland det mest konstnärliga jag sett i mitt lif. Och så verser skrifna och deklamerade så att man kunde bli hänförd. Hvilken stå konstnär vår vän C. ändå är! Skada att "le beau Christian hvarken var beau eller bra. flickan Roxane deremot söt och alla märkvärdigt bra kostymerade. Ack om jag hade hälften af dessa kostymer till mina Pehr Brahe målningar!