Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

tysk konstnär, grafiker och konstteoretiker

Källor

Florens d. 19 Juni 1876. Fortsatt i München den 22 Juni. 19 juni 1876
Pietro Krohn och Louis Hasselriis kom överens om att Edelfelt skulle få se några tavlor på pinakoteket; där fanns de vackraste Rembrandt han sett; där fanns också mästerverk av Albrecht Dürer, Hans Holbein, Tizian, Tintoretto, Hans Memling, Rogier van Weyden och Frans Hals; Peter Paul Rubens verk är briljanta och Anthonis Van Dyck har bland sina bästa porträtt där; tavlorna är makalöst restaurerade.
Dresden d. 26 Juni 1876. 26 juni 1876
Från München reste de till Nürnberg, som är världsberömt för sina gotiska kyrkor, sin borg och sin fullkomliga medeltidsprägel, dessutom är det Albrecht Dürers födelsestad; mycket av vyerna var bekanta från de fotografier som pappa Carl Albert Edelfelt köpt; broarna över den lilla floden Pegnitz utgör ett vackert motiv; St Sebalds grav av Peter Vischer kände Edelfelt främst från Denkmäler der Kunst; i Germanisches museum fanns präktiga saker i medeltidskonst.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11 april 1881
Museet! Det är det bästa galleri i verlden – om ej för en estetiker (de begripa ej mycket) så för en målare. Det är rakt som om alla verldens målare Tizian, Rafael, Moro, Dũrer, Rubens Van Dyck skulle ha beslutat att ställa till en concours för att ej skämmas vid sidan af Velasquez, och deraf har uppstått den makalösaste samling af mästerverk. Här har jag sett den bästa Tizian jag nånsin sett, ett porträtt af Philip II. Och Velasquez – ingen, ingen har målat så i olja och tänk att här finnes ungefär 20 stora taflor af honom. Murillo, hvars bästa saker också finnas här, är bra för mamseller i jemförelse med Velasques – en målarmästare som hette duga.
Madrid d. 12 maj 1881 12 maj 1881
Om vi äro rigtigt, rigtigt ärliga, så måste vi medge att gamla målerier isynnerhet af 2dra rangen ofta äro fullkomligt onjutbara för oss. Tiden och åskådningssättet voro så helt annorlunda då de kommo till verlden, och dessutom ha århundradens smuts rotat sig in i färgen, fernissan har gulnat och färgerna svartnat. – Detta otrefliga intryck får man alls ej här. Jag har aldrig känt mig så intim med flere af de gamle målarne som här – istället för att tala till dem i vackra estetiska fraser, skulle jag nu vilja prata litet med dem om form och färg och säga dem huru innerligt väl jag förstår dem, ja jag skulle ha lust att bjuda dem på middag eller ett glas manzanilla. Jag har aldrig tyckt så mycket om Tizian som här. Likaså har jag aldrig sett så goda saker af Van Dyck. Det finnes en sal här i huset som bär drottning Isabellas namn. Här sitta Rafael, Velasquez Murillo, Tizian, Van Dyck, Tintoretto Holbein och Albrecht Dürer sida vid sida. Tänk på att alla dessa dukar äro mästerverk, fullständiga mästerverk, och Mamma kan tänka sig hvad det är.
Nära Kovno. onsdag d. 30/1 84 30 januari 1884
Jag sitter och läser en bok af Delaborde om de stora gravörerna. Albert Dürer Florentinerna. Rembrandt. Jag måste försöka mig på detta nu i Paris – jag tror bestämdt jag har anlag åt det hållet. – När jag läser något sådant kommer det ett solsken öfver mig – Att kunna fästa de finaste, subtilaste och ädlaste tankar på pappret för århundraden – det är något att lefva för – stor sak om man då har några motgångar under detta korta lif. Dessutom är det roligt att läsa något der konsten ställes så högt, der äktheten af ett litet gammalt pappersblad diskuteras på flere sidor, och der det säges att Albert Dürers teckning "Melankolin" är ensam nog för att ställa honom bland verldens största konstnärer och gifva honom ett odödligt namn. Stackars Dürer – han hade det svårt. Hans ungdomsflamma, Agnes Frey, som han så mycket bråkat för att få, plågade ju honom sedan hela lifvet ut och påskyndade hans död. Men jag beklagar honom ej – när man tecknat så som han och gjort sådana eau-forter kan man uthärda hvad som helst. Rembrandt dog på fattighuset och ändå beklagar jag honom ej – Dessa äro de verkligt lycklige tror jag, och i olyckans värsta stunder måste de ha kunnat trösta sig med hvad de tänkt och gjort. Jag har nu försummat den sidan af lifvet alltför länge. Hvem som helst kan gifta sig och få barn – men alla kunna icke måla goda taflor – jag skall försöka detta senare.
Montbeliard 11 juli 1888 11 juli 1888
Reser till Basel; vill se Holbein och Dürer i museet.
Café Bauer, Berlin, torsdag 15 januari 1891. 15 januari 1891
– Sedan kl. 10 har jag varit ute först på museet, det jag hade ett behof att lägga mig på knä framför många taflor, och det jag bestämdt går i morgon igen. – Sedan gick jag till Hohenzollern Museet, Monbijou slottet – och ångrar det ej. Sjelfva det lilla envåningsslottet är så 1700 taliskt fint och minnena från Fredrik den store äro "högst intressanta". Bl.a. såg jag der en temmeligen dålig aqvarell af Menzel, – Fader Homeros slumrar ju också ibland. Men museet, museet!! – hvad det är gudomligt att se gammal konst, och sådan konst igen. Holbein Dürer Velasquez kommer nog Bertha, ihog från Berlin, icke sant – nå väl de bli bara vackrare år från år. Någon gång tänkte jag deruppe: "hvad ha vi andra till att skapa mer?" men vi ha nog ändå en hel hop. Det är roligt att se ett så ordnadt museum som detta. Tyskarnas method kommer här på sin plats.
Berlin torsdag 9 mars 1893 9 mars 1893
och hela eftermiddagen var jag med Schlittgen, en Block, Leistikow och Hauptmann. Denna sistnämnde (f 1863) ser mycket behaglig ut – litet Schilleraktigt – rödhårig och slätrakad.Hans mun är mycket egendomlig. "die gefühlvoll gabogene Dichterlippen" som en tidning sade häromdagen. I början lät han oss konstnärer tala om vårt och var mycket tyst men så började jag att kasta mig in i oläsligt diskussionen och sade att ingenting hade gjort tysk konst så ondt som der falsche Hellenismus, så mycket galnare här än i andra länder, som folket ändå var så fullkomligt o. latinsk, och då blef han lifvad. Jag pratade sju stugor fulla, med en fräckhet som Rhenvinet gifvit mig, och han måtte ha tyckt om det jag sade om Göthe, Brandes, Dürer och tyskarnes förhållande till Stil, ty han blef ytterst lifvad och verkligen intressant. Nu råkade jag komma ihog några saker af Goethe från hans Winchelmann, företalet till Neveu de Rameau o.a. och så kom talet på Heine och då blef det först lifvadt – Alla tyskar medgifva att det varit totalt slut med tysk konst o. litteratur sedan Heine, men nu nu mena de skola de komma upp igen. Zuerst die Franzosen så die Skandinaven, aber jetzt werden wir auch kommen – passen sig mal auf, Alla dessa (sällskapet var 7 8 personer utom Sparre och jag voro stora beundrade af fransk konst och kände till Skandinavien bättre än vi. Hauptmann bedömde Strindberg mycket rätt "sine ira et studio". Alla de närvarande yngre målarne voro öfvertygade om att de skulle bli något utmärkt, en säkerhet som man oftare träffa i de stora länderna och i Norge än hos oss. Det är ändå bra roligt att vara nordisk konstnär nu, då namnet har en så god klang. – Hauptmann och Schlittgen komma i maj till Paris då "die Weber" skall uppföras på theatre libre. –
Museum i Berlin är alldeles magnifikt och jag känner det nu. En hel ny Dürer sal ha de inrättat. A propos – så blef jag vältalig (på min tyska) då det blef fråga om Dürers "Melancholia" och Hauptmann påstod att han tänkte precis på samma sätt.
Berlin lördag kl. 4 e.m. 24 febr. 95 24 februari 1895
Sedan jag frågat efter bref (förgäfves) på Hauptpostamt, gick jag till museet och återsåg alla mina gamla bekanta der – Dürer, Van Eyck, Holbein, Velasquez, Tizian, Leonardo m.fl. Jag har således tillbragt hela f.m. i det allra bästa sällskap och känner mig derför innerligen glad och upprymd.
Berlin fastlagstisdagen kl. 9 på morgonen 1895 26 februari 1895
Den trefligaste bekantskapen jag gjort är den med J. Sattler den sedan 4, 5 månader på en gång verldsberömde tecknaren, Dürer imitatorn – ja imitator låter ju fult och återger heller ej saken – han följer Dürer bara, och deri gör han rätt! Denne lycklige pojke är 26 år gammal – klok och sund – liten och knotig med ett något karaktäristiskt hufvud. – Vi ha blifvit goda vänner och jag får om några veckor en tafla af honom.