Robert Ehrnrooths död har gripit Edelfelt djupt; kan han rätt tacka Gud för att denne första gången räddade honom från tyfusen i Rom, och andra gången lät honom slippa med en lindrigare sjukdom?; Roberts död måste verka som en revolution bland hans syskon.

Ehrnrooths tyckas ha slagit rätt bra för Gunnar Berndtson – märkligt måtte det vara ställt med fröken Anna Ehrnrooths kärlek!.

Gunnar Berndtson har inga historier från Ehrnrooths; man får lov att blåsa en skvallerhistoria med domsbasuner i öronen på honom för att han ska höra det; Edelfelt blir ofta förtvivlad över Berndtsons obstinata prosaiska fientlighet mot allt som han kallar svärmeri, ja nästan mot allt abstrakt.

Gunnar Berndtson retar Edelfelt med att denne får sju fredagar i veckan om han gifter sig med Sophie Manzey; det framgår att Edelfelt varit på tapeten i Petersburg som prétendent; Berndtson har förgapat sig i Anna Ehrnrooth och har nog av Hanna Born; ännu har inte Edelfelt klart för sig vad grevinnan Mimmi Ehrnroot avsåg med sin scen, och vilka skandaler hon antydde på.

Alexandra Edelfelts senaste brev var utmärkt roligt; han roades av Ehrnrootharnas frågvishet beträffande resan till Moskva.

Grevinnan Mimmi Ehrnrooth suckar ännu över att Edelfelt inte kan bli Anna Ehrnrooths; Gunnar Berndtson anser sig vara mycket uppmuntrad av den sköna; Anna har gett honom en broderad, rysk handduk; Berndtson menar att han bäst förstår finska flickor, eftersom han i dessa sammanhang inte generas lika mycket av sin olycksaliga blyghet.

Berndtson visade mig i går de famösa Edvard-Antellska verserna till Anna Ehrnrooth. De äro ytterst skarala, och det enda deri som är drägligt äro de citerade verserna om 2 fåglar i Boulognerskogen. – Ännu ett problem! Edvard Antell, så qvick och sarkastisk, är kapabel att skrifva sådan ledam smörja med fel mot meters lagar!

De tyckas bry Berndtson starkt för Anna Ehrnrooth inom hans familj – han är en bra karl men inte får hon roligt tror jag –

Skall Anna Ehrnrooth verkligen bli Knorrings del? Det är märkvärdigt att de i slägten bry henne på samma gång för så många. Grefvinnan, Gerber o. tante Adèle ha nu brytt mig – andra, sås. Kasten Antell m.fl. tyckas ha brytt Berndtson alldeles lika mycket, och troligen har Knorring, Edvard Antell också sin del. Då man ser hur de flesta förlofningar ingås, förlorar man all slags respekt för den s.k. verkliga kärleken, äktenskapets heliga myster som Morbror Gustaf talar om, den "rätta" som nog kommer i sinom tid o.s.v. – I de flesta fall är det händelsernas gång folks prat och brist på annat att tänka på som åstadkommer förlofningarna hemma hos oss.

Anna Ehrnrooth som kung Gustaf III! Eget att hon gick in på att uppträda i travesti inför hela helsingforspublik, och till häst ännu dertill. Får se huru det går med henne och hennes Knorring. Om hon hade andra tänder skulle jag kanske blifvit förtjust i henne.

Jag är mycket ledsen öfver att några lättsinnigt uttalade ord kommit till Anna Ehrnrooths öron. Jag kan ej begripa hvarför menniskorna alltid befatta sig med mig. Jag kan ej påminna mig ha sagt något dylikt, och har jag det, så har det naturligtvis varit ett skoj som ingen förnuftig menniska borde ta på allvar.

Konni är sig lik – hans esprit förefaller något tung, isynnerhet i Paris. Han griper alltid till Herkulesklubban för att slå i hjäl en mygga. Hans bilder, städse hemtade ur djurverlden, sakna äfven ofta elegans. För resten har han ej gått åt menniskorna så mycket. Anna E. har han berömt, ja bjudit ut åt oss, Berndtson och mig. Han anser hennes omtalade förening med Knorring som en olycka.

De bo i bel étagen vid Stora Morskaïa. Vacker entrée och stora rum. Alla voro församlade i salen d.v.s. alla Manzeys Armfelts Mima och Hermuschka, för att försöka en flygel som de nyss fört hem, och jag blef så vänligt emottagen som möjligt. Vid första anblicken af fröken tänkte jag: Tante Gadd hade rätt, hon kan ej jemföras med Anna Ehrnrooth, hon är verkligen ett strå hvassare. – 5 minuter efteråt voro Armfelt och tjotje Nadja inne i en diskussion om koketteri, hvari Armfelt med sin gälla röst uttalade sina åsigter fram och tillbaka, till föga fromma för menskligheten. Många frågor gjordes om alla derhemma. Anni Butti och Mamma, Mamma främst. Jag tror ej att Mamma ett ögonblick skulle känna sig generad här. 1o äro de verkligen mycket fästade vid Mamma 2o är det alls ej så farligt med deras lyx att t.ex. Ahrenbergs och Mamma i Hfors skulle ha det lika trefligt i deras salong och 3o äro de bra hyggliga och enkla menniskor.

Jaså, att lilla Anna kommer hit. Jag har ändå en viss klockarkärlek för henne (skall jag någonsin få erfara någon annan kärlek i mitt lif?). En eländig strunt är jag, då jag aldrig får rätt reda på mina känslor.

Fröken Sofi har på de sista dagarna mycket taquinerat mig, anklagat mig för att vara opåpasslig, låta tillfället gå mig ur händerna, ha svårt att besluta mig, att välja i wäpplingen, att komma för sent o.s.v. – Hvarföre hon nu med ens gör det vet jag ej. – För resten är hon fix och vet nog precis huru sakerna stå. Då jag talte om att Anna Ehrnrooth frågat något om henne, sade hon: Ah, elle parle déjà de moi – mauvais signe pour vous!

Anna Ehrnrooths hitkomst ger mig ett och annat att tänka på. Huru bli det möjligt att ej stöta sig med någondera parten för hufvudet. ”Entre les deux mon coeur balance” men mina känslor för de båda äro af fullkomligt olika art. Vore ej fröken M. så rysk, så rysk som hon är, så vore jag vid det här laget blixtkär i henne, men detta moskowitiska som alltjemnt kommer fram låter mig ofta förstå att jag är en främling för dem.

Mammas bref skickas nu hitut. I går fick jag ett med reflexioner om Ehrnrooths, i hvilka jag helt och hållet instämmer. Inte tror jag Mamma behöfver frukta för någon förhastad förbindelse. Om det ej blir något af på Petersburgska vägen, så är jag brandförsäkrad för flere år – och så väl kan det vara.

Svårt blir det då skön Anna kommer – hur jag än ställer mig så kommer jag alltid i mellanhand, och blir i hvarje fall klandrad från någotdera hållet.

Han sade för resten att han vore mig mycket tacksam om jag ville lotsa Anna i Eremitaget och Akademin. Efter middagen talade han mycket om sin nièce, som han framhöll såsom den mest lyckade af sina niècer på alla sätt. – Hon har sinnet öppet för allting, och det vore skada om hon ej finge utveckla sig, sade han.

Om torsdag kommer Anna således – och hennes Mamascha. Jag inser till fullo min svåra belägenhet. Hur jag än ställer mig så går det ej rigtigt bra. Fröken M. har nu ett sätt att taquinera mig som är ganska plågsamt, Jag förefaller mig sjelf både tölpig och dum. Men också missförstår hon med flit mina ord och tyder till det löjligaste mina paradoxer.

I afton komma Ehrnrooths. Beklagligtvis är jag i morgon och troligen äfven om lördag i Gatchina. Måtte de nu komma tillrätta med Kasimir så länge. Det skall bli intressant att se huru Anna tar sig ut här. I grunden tror jag ej att jag talt 10 ord förnuft med henne, och har derföre bra liten aning om hvad hon egentligen tänker och menar.

Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Vacker är Anna Ehrnrooth, men har ett underligt sätt. Detta eviga fäktande med händerna, detta knypplande om kjolen eller muffen eller handske, förefaller så märkvärdigt. Bara blyghet, ovana och brist på korrektion. Och så dessa hemligheter och detta fnissande! Nog vore hon helt annan om hon varit i ett annat sällskap och haft andra kavaljerer än de der. På aftonen skulle de på middag till Haartmans.

Det började skymma, då det knackade på dörren och Ehrnrooths stego in på visit till fru Etter. Mycket aimabla på båda sidor. Fru E. sade sig finna fru Mimmi mera vänlig och mera sympathisk än förr. Anna maltraiterade sin muff och sin handske, och sade ej just mycket

Casimir hade skickat sin sjuke betjent på ett hospital – men denne vantrifs der och vill tillbaka, och Casimir som är så god, tar honom tillbaka, och skrämmer bort sin svägerska och nièce, som lofvade resa sösom om onsdag redan. – Hvad är nu detta för spektakel. Har han fläcktyfus, Petterson, så må han hålla sig på hospitalet, der han troligen blir bättre skött. Stå icke Casimirs svägerska och nièce honom närmare? Petterson hade lofvat dö om ej genralen tog honom tillbaka, och då det gäller räddning af menniskolif, då är Casimirs hjerta mjukt som vax. – Emellertid är jag af honom bjuden på middag i morgon, på krogen, med Damerna, ty hemma, i det af betjenten och tyfusen uppochnedvända hushållet kan mat ej åstadkommas.

Således först på middag med Casimir så möjligtvis på Zigankis koncert (dit komma dock Es ej, ”Cassimer” påstår att det är bara strunt) och så hos Durassoffs.

A propos – Ehrnrooths äro nu längesedan hemma, och Mamma har väl genom dem fått såväl konfekten som färska helsningar från mig. De ha också kunnat berätta något om den Durassoffska balen och att jag skulle på musikalisk soirée till Buistroff efter theatern.

Annas konversation är ändå bra ofullständig och underlig – det der att inte vilja säga ut, helt enkelt och naturligt hvad man tänker, ty någonting måste man ju tänka. På ”Aida” var det löjligt rigtigt. Vare sig att dessa haft någon scen eller att musiken så tjusade Anna, men högst få ord voro de som jag fick höra från hennes purpurläppar. Två gånger hviskade grefvinnan mig något i örat, som jag till följd af bullret i orkestern ej hörde, och som hon ej, nej inte, ville upprepa. – Emellertid sade hon på middagen att jag på Terviks bröllopet var ”rigtigt led” och att hon då för enda gången var ledsen på mig – protesterades – halp ej. Anna sade sig längta så mycket tillbaka till H.fors, och icke för allt godt i verlden vilja bo i Petersburg.

Likaså vet Mamma om Casimirs sjudundrande middag hos Borel, för Mimmi o Anna, Hartmans och mig. – Det var en öfverdådig festmåltid, der stämningen var ganska lifvad, så när som på Anna som ej var en train. – Nog har der varit något spektakel mellan dessa tre, det är tydligt. Flickan var så förstämd hela tiden. Casimir är nog också kär i henne, det märker man – huruvida det är någon okuflig passion det vet jag ej, tror det knappast. Att det lilla missförhållandet mellan de tre haft sin grund i detta och ej i betjentens sjukdom, det tror jag också. Hvad fru Mamma tycker och tänker är svårt att säga. Det är tröttsamt med deras hemligheter började meningar och ” – nej, nej jag säger int ändå”. Jag är nervös förut och blir det ännu mera af sådant der.

Jag har läst om Helsingfors Dagblad från början af Januari för att fördrifva tiden, och denna lektyr har förskaffat mig ett högst mediokert nöje. Konni lär ska’ komma hit, sade Ehrnrooths.

I dag kom jag hit med Bruun och Oker Blom. Under samtalets lopp kom jag att tala om Odensö och kartan, utan att nämna några namn och Bruun skrattade och mente att det finns barnsliga mennsikor som tro att man kan sitta och jutta och prata och proponera och pradaja med de kejserliga, så snart man känner dem, och att han redan fått en massa dylika privat-angelägenheter sig anförtrodda. – För resten ficks ej den olyckliga kartan ut så att jag kunde skicka den med Ehrnrooths, det var prasnik – och Feodor har nu varit der 3 gånger, på tullen (Wassili ostroff) utan att ha fått ut den.

A propos – hur är det möjligt att Ehrnrooths båda voro för Casimir. Kan det gå an enl. finsk lag? Och hvad skall man tänka om grefvinnan som med samma välvillighet ser på mig, Berndtson och Casimir som kandidater.

Det är sannt, Casimir Ehrnrooth hade en bruleau härom aftonen – Haartman, Linder, Armfelt och jag. Casimir kom igen fram med fennomani, och jag var radikalare svekoman än på länge. För resten är Casimir en skräflare, och hans stora intelligens inskränker sig, enligt min tanke till ett klart hufvud, godt minne och en viss slughet – men någon souffle har han just ej. – Annas porträtt i alla format hänga på väggarne. Ett stort och illa retusheradt står på ett staffli. Amour, amour quand tu nous tiens, On peut se dire: adieu, prudence!

Osäker koppling I morgon är balen hos Bruuns och den lär börja med sällskapsspektakel, der fröknarne Siemens och Poggenpohl skola göra furor. Jag tillstår att jag hellre skulle ha se och beundrat Hanna och Anna på tiljan.

Mitt porträtt af frun tog sig bra ut, nästan bättre än jag hade trott. Säkerligen är det tusen gånger bättre än Annas, men detta unter uns. Hvad som frapperade mig var likheten med Zarah Bernhardt, en förargelse om porträttet kommer till Paris, och det gör det, Då, frun kom hem, blef det litet roligare. Hon var mycket aimabel och biföll genast min anhållan att ta taflan med mig till Paris – Då vi ej mera hade tid att före tågets afgång ta ned och spänna af duken, beslöts jag jag i morgon, måndag, på morgonen skulle komma ditut för att sjelf öfvervaka att detta sker ordentligt. Detta är ganska tråkigt ty det är långt – först till jernvägen (baltiska) och sedan från stationen är det ännu fem verst.

I går var middagen hos Casimir. Bulgaren var idel solsken tacksamhet, vänlighet. Handtryckning, skålar m.m. Kraemer med barn voro der. den lille svartmuskiga pojken var högst komik, sjöng Italienska, ryska m.m allt med ett allvar som var orubbligt. Casimir drack en skål för mig, tackade, tackade, och tackade om igen. Då de andre gått talte C. om sin låga – ren, farbroderlig, storslagen och försakande. Je te connais beau masque. Naturligtvis måste jag erkänna, att om han vore ej hennes köttsliga farbror, han vore vida trefligare än Knorring. Då han vill vara rigtigt aimabel kan han det, och i går spenderade han hela sin goda vilja. 

Om onsdag går jag på Eremitaget – allvarligt, ordentligt för att se på taflorna, om torsdag tar jag penslar och palett och går till Casimir för att retouchera fonden på Anna Knorrings porträtt, och om fredag packar jag in mina taflor. Nu skall jag naturligtvis springa på afskedsvisiter hela rullan ut.

I dag på morgonen retoucherade jag Anna Knorrings porträtt hos Casimir och åt en bastant frukost der. Det är ändå bra att se andra menniskor och få höra annat tal.

Edelfelt tycker det är bra – "Gud ske lof" – att det gick lyckligt för Anna von Knorring.

– I Paris hoppas jag få träffa Anna Knorring, – och skall försöka att muntra upp henne litet der. Inte är det värdt att sörja sig till döds för olycklig kärlek. –

Jag hade funderat på att i stället för Amics Bouleaux välja Luc sur Mer der Anna Knorring och fru Törngren äro, till vistelse ort för detta två tre dagars lof, men det är ändå 6 timmars väg härifrån och jag reser hellre dit någon annan dag då det är rigtigt varmt och jag kan få se badlifvet i hela sin glans – Besynnerligt att jag under all denna vefva ej kommit att beskrifva just dessa fruars Anna Ks o.s.v. korta passage här. Vi hade en rolig dag med dem, hade dem på middag, förde dem i boulognerskogen och sist på Yvette Gilbert, den moderna divan – "chansonetten" som tidningarna i Hfors skulle säga. Jag tyckte att Anna såg rask och glad ut – hon var sig fullkomligt lik, tyckte jag Sara liknar Knorring ganska betydligt Hon Sara har en underligt gäll röst och ett uttal som icke är barnsligt när man ej ser henne kunde man tro att det är någon äldre qvinnsperson som talar, ett lustigt barn

Det vore bra dumt om Hagelstam nu skulle resa till Anna K. och rifva upp de halfläkta såren igen. Jag tror att hon bara behöfver distraktion för att om icke glömma så åtminstone med jemnmod undvara sin Jarl. –

Jag ångrar nu att jag icke for till hafvet den 14 (och stannade der några dagar i Luc-sur Mer, der Anna Knorring är i stället för att gå, och förkyla mig så der kapitalt hos Amic, men jag hade ju lika lätt kunnat förkyla mig vid hafvet, isynnerhet som det forcerade arbetet i hettan, före d. 11 ändå var rigtiga orsaken till förkylningen.

Om några dagar komma Anna Knorrning och fru Törngren hit och Jag reser kanske med dem från Köpenhamn om det passar i stycket

Jag har bestält klädningar litet bättre söndagsefter middagsgåutochgåpåvisitklädningar – den ena sänder jag öfver Hâvre, den andra skall jag försöka pracka på Anna Knorrings bagage. –

Anna Knorring och fru Törngren äro här. I går var jag och åt middag med dem. Det hade varit roligt att resa med dem på Nidaros den 12 från Köpenhamn –

Jag har just nu följt Anna Knorring och fru Törngren till bangården och fått dem på tåget. Det är bra förargligt att icke kunna resa med dem, så mycket mera som det bara skiljer på 4 dagar, ty med Guds hjelp skall jag väl få porträttet färdigt till Onsdagen Jag kan icke säga hur retsamt det är att arbeta under omständigheter sådana som dem jag i mitt sista förtviflade bref talade om De finska fruarna, som jag naturligtvis icke kunde sätta in i mina penningeförargelser voro mig ändå till stor tröst, ty då jag var med dem glömde jag för några timmar åtminstone mina förargelser.

Anna Knorring lofvade genast vid ankomsten till Finland ge er något bud Om att jag ännu var här. Hon var snäll och glad och såg rask ut. I dag hade jag dem på frukost i ateliern, och de tycktes ha mycket roligt.

Anna Ehrnrooth har jag sökt förgäfves en gång och skall, då jag ändå har språng i afton söka henne igen.

Jag tog Schura med mig så dödstrött jag var, för att visa honom Paris. Vi körde omkring, gingo in i Notredame, Cluny åto vid Madeleine, gingo på Salongen och sist enl. Mad. Manzeys önskan på Teatern. Det fordrades Barons och Réjanes hela stora talent för att jag ej skulle somna. Schura slutar raden af de många nordiska fruntimmer jag fått trimballera på Salongen. Sjelfva saken är ju ej så svår, värst är att bemöta alla anmärkningar. Schoura är ganska herrlig. Inför decolleterade och nakna saker sade han regel-bundet: "pfui, comme f'est indéfent" med sin läspning och med rynkade ögonbryn – inför väl klädda fruntimmer "ach, comme ceci me plait". Han ser mycket tjock ut i civila kläder. Han skulle i dag på visit till Signe Törnebladh och Anna Ehrnrooth.

Bäst vi sutto der kommo Acku med fru. Hon är sig lik – vifta och pengar och outröttlig. Hon gaf sig ingen ro förrän jag och magister Kurten kommit med dem på en – maskeradbal – Jag var sömnig och hade föga nöje. Hon kan ej säga 10 ord utan att tala illa om någon eller tala om pengar – det är en faslig genre – och Acku, det beskedliga kräket ser bara nöjd ut. Skola ej hennes 41 år litet stilla hennes varma blod? Hon hade nu varit på svenska klubben, på baler, middagar och soiréer med stiliga göteborgare, hennes bror bl.a. – Hon vågar ej sjelf proponera sig som umgängesvän åt Ellan – men "Lulle längtar så förskräckligt efter Erik, och fröjdar sig åt att alla dagar få vara med honom hela dagen. Hon har ingenting annat än ondt att säga om Helsingforsväninnorna – Om Ellan talar hon aldrig – kanske det är klokt att vara styf och afvisande mot henne – vänlighet hjelper ej – och Anna Knorring, som varit utmärkt vänlig mot henne, får nog sin beskärda del af hennes sqvaller. Och så talar hon om kärlek – Hon har en så varm natur och hon kan inte tänka sig att vara för gammal för den sporten – tvärtom o.s.v. Jag släpp henne först kl. 2 den natten. Hon måste ha pengar och det rätt mycket, för att vara ute så der och lefva om.

Kiki brinner af lust att lära sig franska. I dag kommer Anna Knorrings Mlle Fanny en gammal parisisk bonne, som för 1 franc lektionen skall lära honom Molières språk. Han, K., är mycket vigtig och sätter stor lit till, sin förmåga att lära sig. Både han och Sanny lefva i den (förhastade) öfvertygelsen att de voro tyska språket mägtiga i Berlin. Lustigt nog kan Kiki en hel hop tyska ord.

Jaså, Anna Ehrnrooth är i Danmark och sedan? Bär det af till far West eller ej? 

Aina Ehrnrooth som vi ville ha med på finska kalaset i går, men som ej kunde komma emedan de hade främmande i pensionen,skall resa om lördag direkt till Köpenhann får att träffa Anna Knorring der – denna senare skall den 4 juli begifva sig till Ronneby.

Bertha trifs ypperligt och alla tycka om henne. Mme Menard har icke ord nog för sin sympathi. Fru Vallgren säger att Bertha här har sin rätta milieu och att vi alla borde tala ihop för att hålla henne qvar här. Sjelf är B. så glad öfver att ni äro liberala och t.ex. låter henne komma hem med Hagelstams ehuru de resa efter d. 20 maj.

Mycket glad var jag att se att ni, då jag fick brefvet åtminstone gått fri från influenzan, som enl. fr. Ackté och Anna Hagelstam Ehrnrooth grasserar värre i Hfors nu.

Jag skall försöka skrifva till fru Anna Hagelstam i dag, men skulle jag icke hinna så ber jag Bertha vara god och telefonera till henne att aqvarellen är 28 x 39 centimeter i dagen att jag gerna ville ha en 10 c. bred passepartout, förgylld eller grå samt under en plats för en skylt der jag kan skrifva en strof från fänr. marknadsminne skylten 4 x 15 c. Förlåt att jag besvärar med detta.

Ledsamt att höra om Anna Hagelstams flicka och hennes feber. Den flickan är en så genuin Hagelstam som möjligt och det är intet godt för helsan.