Ack hvad den Miatleffska taflan plågar mig. Fredericks vill ej hålla den hos sig, jag vill för ingen del ha här en tafla som kostar 200,000 frcs och jag vet ej hvad jag skall göra af med den. Alla betvifla dess äkthet. Juden Reitlinger, som först länge hörde på min berättelse om taflans öden, om den Miatleff som var ambassadsekreterare i Rom och fått den af en påfve, sade: Partong, Missié Etelfelt, ch'ai entengtu cette histoire la blisiers fois téchà, tous cé(eux) qui ont un Raphael, ont eu un kran-père qui a ete ministre à Rome”. Hvad skall man göra med sådana bestar. Petit vill att jag skall föra den till Comte de Reiset, konservateuren på Louvre, den enda som är tillräckligt stor konsthistoriker för att afgöra frågan – Men huru skall jag få tid att löpa till höger och venster. Ack om det gamla nötet Miatleff betalt sina 500 rubel i stället för att besvära mig med detta, så hade det varit mycket bättre. Och ponera, att experten säger att taflan är falsk eller åtminstone alltför retoucherad!
I går var jag hos baron Frederickz – bl. andra var der en tysk grefve Arnim. – tyskar se bäst ut i uniform – i svart syrtut får de något Ferlmannskt-Lindenwaldskt i sig. Den olycksaliga taflan är ännu hos dem. Frederickz bad mig skrifva till fru Miatleff att den på ett eller annat sätt måste bort från dem. "Jag får dåligt rykte genom denna historia, sade han, ty folk talar redan om att jag brocanterar med falska taflor." Rothschild hade varit uppe för att se taflan men när han fick höra Pillets (en stor experts) omdöme, drog han lätt på munnen. Fredericks var arg på Gubben M. och det förstår jag nog.
Balen hos Mme Schidofsky var mycket storartad. der voro bl.a. Marskalkinnan Canrobert och bland mina bekanta Freedericksz, Giers, Reuterskiölds, baron Seebach, baron Fleetwood m.fl.
Edelfelt har varit på visit hos friherrinnan Freedericksz, och blir troligen bjuden dit på middag någon af dagarne med en grefve Zuboff som är bror till "vår grevinna"; Edelfelt ska berätta om Sascha Puschkin; friherre Freedericksz har blivit general "och är litet mera vaken än förr”.
Edelfelt och Boije var på ryska nyårsaftonen bjudna på supé på ryska ambassaden; "Vi voro bara ryssar der"; Madame Mohrenheim var "aimabel", vänlig; hennes yngre dotter är nu fullvuxen; Edelfelt kände endast få av damerna till utseendet, bl.a. grevinnan Decazes-Stackelberg och den holländska ministerns fru; Mohrenheim har mycket vackra saker och möbler; Boije var fryntlig och konverserade med ryska dignitärer; på ryska nyårsdagen var Edelfelt på middag hos friherre Fredericks och hans fru; på middagen var en intressant äldre rysk man från Moskva, vän med Turgenjev. Tolstoj och andra; han var en klok och intressant man, en "vesteuropé" och "liberal"; Edelfelt uppfattade inte mannens namn.
Om soarén hos Freederickzs; gäster var bl.a. två furstar, fyra furstinnor, en markis, många grevar och "schangtila karlar" som Boije; det var ändå inte roligt.
Edelfelt är bjuden till ryska ambassaden om torsdag; han har negligerat de ryska diplomaterna – "dessa mina kompatrioter" – under senaste tiden och har umgått mera med de svenska.
Festen var elegant och vacker som alltid på ryska ambassaden; trappan var full av pudrade betjenter, härolder, löpare, schweizare i galakostym, Edelfelt kände många och var livad hela kvällen; han umgicks med Madame Marschall, greve Lewenhaupt, friherre Fredericks och Madame Adelswärd; hertigen de Maulny med fru, hertigen och hertiginnan de la Rochefoucauld, fursten och furstinnan Radzivill, markisinnan de Gallifet m. fl. var på plats och Edelfelt kunde betrakta dem på nära håll; på festen var också "kineser, turkar, persiska shahens kusin"; friherrinnan Adelswärd gjorde Edelfelt uppmärksam på en "utgammal furstinna Galitzin" som var en verklig uppenbarelse från kejsarinnan Katarina den storas tid; är det inte sant att man måste se detta för att tro det, viskade friherrinnan Adelswärd; stämningen var glad; på plats var också Madame Munkacsy som neg och sade dumma komplimanger och Falkenberg som kanske hade drabbats av otrevliga bölder; Madame Magnin med dotter försökte monopolisera Edelfelts sällskap och ambassadörens fru Madame Fredericks höll en moralpredikan för att Edelfelt enligt henne hade övergivit ryssarna för ”votre prince, qui n’est pas le vôtre”, er prins [prins Eugen] som ändå inte är er, och ambassadssekreteraren Giers, ministerns son, flög nästan i armarna på Edelfelt då de möttes; La Baronne Decazes-Stackelberg läxade vänskapligt upp Edelfelt för att han inte genast kände igen henne; Edelfelt hade verkligen inte känt igen henne, hon bar en mycket urringad klänning och "gudlöst mycket diamanter".
För att reparera sin dabst (om min nationalitet) bjödo Freedericks mig på soirée – det var en gammal rysk furstinna som kände t.o.m Kalevala, Lönnroth o.d. – men det är undantag. De andra hade drifvit sin kunskap om Finland till att känna Georges Ramsay och Tudeer.
Hos Fredericks var Wolkoff, målaren-amatören, Warinkas Heidens svärfar. Han är mäkta säker på sig och vi dispurterade i konst – han är något odräglig – jag går ej så långt som furstinnan Eristoff som igår sade om Wolkoff C'est l'être le plus assomant de la terre" – ingenting annat än engelskt duger för honom.
)