Raphaël Collin har rest; han är motsatsen till det man föreställer sig en parisare; blyg, tafatt och modest gör han i sällskap en slät figur; bland kamrater låter han sitt goda omdöme och sin dyrkan för den gamla konsten och sin stora bildning komma till tals; Edelfelt kan inte föreställa honom i främmande förhållanden; Collin och Snobbe Jacobson kommer inte att ha mycket gemensamt.

Efter frukosten skulle P. och jag gå ut först till skräddaren och sist till Manzeys. Jag frös som en hund. Vi voro först hos Saschas skräddare som begärde 95 rubel för en paltå, hvilket jag dock ansåg skarpt. – Jag beslöt derföre rådfråga Armfelt, och så gingo vi till Manzeys.

I förrgår kl. 5 voro vi bjudna på thé kl. 5 e.m af "Snobbe" och detta the var en mycket utsökt måltid med ostron kaviar o.d – hvadan jag föråt mig och ännu i dag litet känner af följderna.

Fru Etter är, då vi äro ensamma med Paul, alltid densamma, men underligt tyst och tillbakadragen med de andra systrarna. Fru Armfelts röst är den som höres mest. Spetschinsky är en rigtig räf, något tråkig för resten. Jag kan ej begripa hur gubben Manzey kan slå sig ut så alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spetschinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja är sällan med) se der svärdssidan utan omvexling

Sedan jag sist skref har jag varit på en familjemiddag hos Manzeys. De ha ett utmärkt bord och do servering hos M. – Hvad familjen beträffar känner Mamma den till största delen. Fru Manzey vinner på att ses hemma. Hon förefaller lugnare, värdigare och gladare, såsom ju också naturligt är. Herrskapet Spetschinsky behagar mig ej. Han ser alls ej militärisk ut, går i litet gamla kläder, är tystlåten. Frun ful, mycket ful i jemförelse med porträtterna som snarare äro vackra. Armfelt och hans fru gråta som vanligt, ibland så att de alldeles kunna nedstämma en, Sascha är sig lik. Wolodja är en mycket hygglig ungdom, städad och tystlåten. Den yngsta, en slags väluppfostrad, men litet lätvitsiger blond yngling har ej mycket att påstå.

Emilia Ivanowna är sig lik, dock är hon tystlåtnare än vanligt i större sällskap, der Sascha o. Grefvinnan Armfelt föra ordet. Här i Petersburg ha de rakt inga andra bekanta än slägten, och konversationen här likasom på Haiko rör sig uteslutande omkring den och några intima såsom Buistroff. Stora dispyter om honom ha åter egt rum. Grefvinnan Armfelt går i döden för sin vän. Jag har sett en fotografi af hennes passion före Armfelt, en Bogdanoff, och finner deraf att mujiktypen behagar henne. Denne kontrysse skulle, likasom den store, den odödlige, den gudomlige Buistroff, äfven ha haft "énormément d'ésprit". Armfelt är visserligen taktlös, men så hålls han också som en hund af sin fru. Allt hvad som kan ha en aflägsen slägtskap med aristokrati, Finland eller Sverige, gås åt hejdlöst af tjotje Nadja med hennes utputade läppar och fyrkantiga armar. – I måndags var jag på visit hos Armfelts – åter stort gräl om Buistroff.

I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.

Alexander Iwanowitsch gör af med mycket pengar, köper hästar, spelar, håller kusk och betjent, och systrarna frukta att det skall bära herunter.

I dag har jag ej varit i Zarskoje, eftersom det var söndag, men i morgon skall jag åter begynna detta kuskande fram och tillbaka. Gerna skulle jag dröja några dagar med ens, men nu är det svårt, ty mina dagar eller rättare sagdt aftnar äro alla upptagna. Imorgon på middag hos Buistroff (frun liknar Emilie Levong, också hvad åldern beträffar), tisdag hos Sascha J. som ehuru jag ej tål honom, lär ha stor vänskap för mig, onsdag bjudning hos Spetschinsky, torsdag ny koncert af Sarasate.

Hvad gör att det är så trefligt hemma? Ofta tänker jag på att Mamma bestämdt ej, trots all klagan, kan lefva ett andefattigare lif i Helsingfors än man gör det här. Det finnes ju dock allmänna intressen, intelligenta menniskor, diskussion o.d. här är det dödens sömn. Hos Etters o. Manzeys känner jag mig väl, men endast en petit comité – såsnart Sascha och hela konkarongen nalkas då blir jag olycklig och önskar mig hundratals mil härifrån – alltid vesterut, förstås.

I går aftse voro Manzeys, Sascha, Mitja, fröken Odinzoff och Buistroff här. Vi försökte sjunga med accompanjemang af fr. Lise men det gick ej. Denna slog embargo på mig och pratade om allting på detta egendomligt verldsvana, fadda sätt som gör att man efteråt känner sig så tom och förkrympt. Buistroff var högtidlig, och antog på allvar mina tacksägelser för en sked ricinolja och ett bad som han ordinerat – fullkomligt som han igen skulle ha räddat ett menniskolif. Han börjar nu märka att fröken Sofi ser bra ut, och tar sig friheter med henne, klappar henne o.d – som jag ej tycker om. Men här i familjen skulle han kunna göra allt. De äro alltför mycket fruntimmer (både karlar och qvinnor här i familjen) för att kunna göra den ringaste skilnad mellan person och sak.

Återigen efter en middag hos Manzeys. Ungdomen nu föstärkt genom Boris som i dag kommit från Saratov efter en månads uppehåll der, roar sig med musik. Fröken Sophie är förtjusande söt – Gud vet om det är bara koketteri. I allmänhet känner jag mig så väl till mods då Armfelts, Spetschinskys och Sascha ej äro med, såsom nu är fallet.

Innan Generalen kom satt jag en stund och pratade med fru Ellis – om Jacobsons naturligtvis, och hon höll med mig om att fru Etter står ojemförligt öfver sina systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkligen bra aktningsvärd. Här i P. burg ser man t.ex. att hon får lof att hushålla mycket mera än på Haiko – jag tror att hon har en klädning – Sebastian skrifver de mest dumma och elaka bref om huru han nog vet hur hon roar sig och lefver kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller ändå god min. – Det är alltid gubben Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök är utmärkt, och som de alltid ha främmande (bara slägten) till middag måste detta ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky har något skyggt och alls ej verldsvant i sig (Ingen annan har verldsvana än fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet "hjelphustru" alltid kommer för mig då jag ser henne – hon liknar någon tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet ej hvem. Det är från gubben Jacobson de ha de der mongoliska kindknotorna. Fru Etter försöker på allt sätt att få mig att beundra fru Armfelt – men "här står jag och kan ej annat" än tycka bra litet om henne. De tycka i familjen att Sascha ser bra ut och är mycket (élégant)(det enda alltid begagnade uttrycket för bien mis, distingué, homme du monde).

(Efter middagen) Sascha Jacobson har behedrat oss med ett middagsbesök.

Jag flydde till Manzeys, och då fru M. ett ögonblick antydde att det ej vore konvenabelt att stanna der öfver natten då Gubben ej var hemma (han är på Boruvna) flydde jag till Alex. Jacobson som gaf mig ypperligt nattherberge. Förstämningen var allmän, och ledsnaden öfver att julen nu skulle bli så trist för fru Etter och Etters lästes på allas anleten. Emellertid är Koki nu bra. enl. hvad fru Etter i går skref – Jag fick brefvet i dag.

Vi åto middag hos Manzeys och fingo der infallet att kostymera oss och gå till Spetschinskys. Jacoby efterskickades och kom med en massa kostymer. Jag var klädd till Gammal jude och ansågs spela min rol bra. Paul hade en italiensk renaissanskostym, Boris var mujik, Sofi var klädd i en föga klädande drägt från Saratov. Jacoby var arab, fru Armfelt persiska o.s.v. Vi voro hos Sp. till 2, då Paul och Sascha Jacobson ännu gingo på operamaskeraden, dit jag ej hade mod att gå med eftersom jag skulle vara uppe följande morgon kl. 7.

Ja det var sannt – efter theatern reste Paul, Sascha, Boris och jag ut till ”Ziganki” på Samarkand. En ypperlig kör – de sjöngo för oss hela natten. Jag hade ej en skilling, men Sascha gick i utläggning. Det är något så egendomligt i dessa nedrökta utvärdshus, der zigenarsången klingar frisk och vild mellan champagnekorkarnas smällande. En flicka som hette Alexandra var mycket vacker, och jag tecknade henne, ganska likt, samt gjorde skizzer af det hela. Dessa zigenerskor äro mycket dygdiga – Många officerare ha gift sig med dem, men detta är också enda sättet att närma sig dem. För resten äro de ociviliserade och kamratsliga men alls ej fräcka. – Ja, vi kommo hem kl. 5 på morgonen, och fru Etter bultade upp oss kl. 12.

Fru Etter, Paul, Sascha äro här. Det var meningen att vi i afton skulle gå på skrinnbanan, der musik och elektrisk belysning bestås, men ett ganska ymnigt snöfall just nu (lyckligtvis och ändtligen!) torde göra denna plan om intet.

Musikaliska soiréen hos Buistroff kan jag ej bedöma då jag kom först efter theatern då allt var slut. Ryska sångerskan Slavina sjöng dock några romancer för mig; hon har en dugtig contrealto, men hvad som är bättre ungdom och lif. Hon är stor, vacker, och kan vara 20 år, samt har en viss stil och stoika på sig, talar ej annat än ryska. Supén var magnifik och riklig. En Buistroffs nevö, en lusig ingeniör söp sig full och var till den grad plump och ostädad vid bordet, att B. ofta fick ryta ett ”maltschi” åt honom; denne herre höll tal till Slavina deri han hoppades den tid skulle komma då alla utländska element skola uteslutas från våra theatrar!! Vidare var han dum mot Sasha Jacobson, som i sin tur föraktade honom. Buistroff var dock till sin fördel den aftonen, mycket artig värd, välmenande och gästfri. En lurk är också Bffs assistent Terertschenko, som plågar folk med att sjunga falskt malorossiska visor. Guitarristen, som Mamma vet, var också der och spelade samma stycken, åt och drack.

I går afton bjöd Sascha oss Etters o. mig på franska theatern der Maison neuve af Sardou gafs – ett spännande stycke, väl speladt, så när som på hjeltinnans, Dica Petits, rôle.

Häromaftonen var det en häftig dispyt hos Manzeys om fru Miatleff, fröken Schukoffsky o.a. som af fru Manzey och grefvinnan Armfelt samt Sascha Jacobson dömdes förfärligt strängt. Jag kunde blott, förtretad öfver Snobbes uppträdande, säga att det ej anstod en karl att döma en qvinna, samt att hvad specielt fru M. beträffar, hennes förhållande till Leuchtenberg aldrig varit bevisadt och att hon i sitt sätt och väsen var fullkomligt comme il faut. Dessutom ville såväl Leuchtenberg som hans mor, storfurstinnan, att fru M. skulle skiljas från sin man och gifta sig med L. såsom grefvinna Beauharnais och medlem af kejserliga huset. Det var således fullkomligt allvarsamt. Fru Manzey har bra besynnerliga åsigter i mångt och mycket, så trånga trånga små cirklar för sin tankegång. Men hvad som mest retade mig var att höra Sascha med tvärsäkerthet kalla dem ”des filles, des courtisanes etc” Fru Armfelt är ej ett strå mera vidt skådande än fru Manzey. Fru Etter var ej der men fortsatte i går konversationen, och höll då med mig och gubben Manzey.

Som Paul hade bjudit honom på middag hemma, styrde vi kosan till Nadejdinskaïa, der till min förvåning en stor societet väntade. Sascha Walodja, Mitja, fru Ellis med dotter och Etterska barnen, naturligtvis. Fru Ellis var mycket vänlig. Jag hade mycket sjukt samvete, när jag lät påskina att jag verkligen gjort något för hennes literära arbete. Etters tyckte att engelsmannen, ehuru styf och stel var hygglig, och han var mycket nöjd att tillbringa sin första afton här så angenämt.

Fru Ellis, bredvid hvilken jag satt vid bordet, berättade mig utförligt om hennnes mans resa i Kaukasien, den stackars blinda Atinka regretterade att bo i ett så dödt hål som Zarskoje. Sascha Jacobson var särdeles aimabel. Armfelt lär ej mycket synas till nuförtiden. Han lär ha löpt med sqvaller om arfvet efter gumman Manzey mellan Manzeys och Wolkoffs, samt derigenom ställt till mycken oreda.

Sascha har varit här. Han är aimabel med led.

Efteråt gingo de andra på th Michel, men jag hade stämt möte med Etters på Bouffes, der de voro med Engelsmannen o Sasha. Der gafs Barbe Bleue, och två af herrarne. Juttot och Roux, voro mycket bra. Tänk, det var första gången i lifvet som fru Etter var på en Opera Buffa. Hon hade mycket roligt, och roligt var det.

Jag har min hätä på mig att komma till Paris, och vantrifs här, trots Etters utmärkta vänlighet. Genralen kommer först i afton. Sascha är här alla dagar, och representerar den tråkiga sidan af familjen – detta jämrande som jag känner så väl från i fjol.

Efteråt bjöd jag Paul och Sascha på supé. De voro ej glada Jag tror rakt af att ("la plume miraculeuse”, se hvad den gör mig för spratt) – ja att man ej ens vet hvad glädje är här i landet. Jag drack bara för att dricka och hoppades sålunda bli på bättre humör. Men jag blef hvarken full eller glad. Hvad jag förstår väl att folk super bränvin i Ryssland. 

När jag får henne så der skildt från slägten förefaller hon också mindre rysk än då hon är inne i alla de här historierna med German Gustavovitch Alexander Ivanowitch etc. etc.

A propos, Alexander Iwanowitch, Sasha Jacobson, lär ha någonsorts bröståkomma, så att han skall resa till Nizza under vintern, via Paris. Om fredag reser han, så att jag har honom hos mig i Paris några dagar efter min ankomst dit. Han telegraferade i går till Borovna att Buistroff rådt honom att resa genast – jag tolkade detta såsom en påminnelse åt Manzey att förstärka kapitalerna. Mamma vet huru de ta sådana saker. Sascha gör sig tror jag sjukare än han är. Alla äro ytterst oroliga för hononm. Tänk, han tar sin kusk med sig till Nizza, för han vågar ej resa ensam och vill ha någon att tala ryska med. De våga ej kriticera denna hans fundering. Jag skall försöka att vara artig mot honom i Paris, men kusken tänker jag hvarken bjuda på middag eller på theatern.

Nu i afton skall jag först till Sascha, som lär vara sämre – icke ser han så dålig ut – han går på theatern alla dagar o.s.v. – och så skall jag packa in. Jag vill ej söla längre, och tycker att Jag redan förlorat nog mycken tid här.

Den der Sascha ställer till spektakel alltjemnt. Igår var det kuskens namnsdag, och han öfverhopades med gåfvor – Ända dittils hade han varit, mycket med om att resa med sin herre. Idag reser han ej mera, säger han – Sascha skrifver att han heller ej far om han ej får sin älskade Mischa med sig – Fru Etter förtviflad. De ta hans oförskämda kapriser alldeles för allvarligt, och systrarne ha en viss oförklarlig fruktan och respekt för denna bortskämda käring. Emellertid har nu kusken, mot löneförhöjning lofvat komma med. Hvad i verlden skall han göra med honom i Nizza. Karlen han ju hvarken passa upp honom, efter han bo på hôtel, ej heller uträtta det minsta ärende åt honom.

I går var jag hos Sascha – han lär verkligen ha någon nerf-lung-hjert-åkomma – men går ut som om ingenting passerat, gör sig till derhemma, – led i högsta grad. Buistroff var här i dag. Det är ju en lurk, men han har ändå något af en karl i sig, som gjorde att jag med helt sympatiska blickar såg honom än denna gång. Här ser man så många förkrympta underbart ihopkomna, inkoseqvinta och omanliga karlar.

Fru Etter är ändå alltid den som bäst förstår mig. Hon har varit så olycklig nu hela denna tid historierna med Sascha o.s.v.

Sascha kom i onsdags. Han såg temmeligen frisk ut tyckte jag. Det var ej Mischa utan Grischka han hade med sig. Mischas gemål hade näml. förklarat att hon skulle afhända sig lifvet om han reste. I sista minuten tog Sacha då sin förre hejduk, Grishka, hvilken ovilkorligen är mera reputerlig och blir honom till större nytta.

Hos Madame Pasca hade jag varit förut. Hon var prevenerad om Ss ankomst, och som Wolkoffs, likasom Etters framställt honom som döende, skyndade hon genast upp på hotellet för att erbjuda honom sin vård. Då hon fann honom så pass dugtig – bjöd hon honom och mig på theatern. Jag protesterade för Saschas skull, men gick dock, då jag märkte att ingenting afhöll honom. Vid tredje akten började han dock må illa och gick. Man märker inga yttre tecken till hans sjukdom, som lär vara nervös, men han säger sig känna en grym smärta i högra sidan ef bröstet. Vore verkligen smärtan så svår, skulle han väl, pjåkig som han är skrika, men han säger ej ett ord. Vi voro upp i Pascas klädloge, och jag gick efter Ss affärd upp dit under alla mellanakterna. Hon gör intrycket af en "bonne femme" – helt och hållet fransyska och aktris – rakt på saken, energisk, pratsam och godmodig, men med hela sitt intresse fästadt på succès, applåder, tidningar o.d. Huru en sådan vänskap kunnat uppstå mellan de bigotta, fördomsfulla Volkoffs och denna routinerade aktris, som ej har det minsta gemensamt med dem, begriper jag ej, nej icke det minsta. Unter uns tror jag hon småningon börjar tycka den der Wolkoffska vänskapen bli litet tryckande, så inbringande den än kan vara.

Pasca bjöd oss på frukost som i går. Sascha kom efter mig, men då hade jag, beklagligtvis en förfärlig migraine – huru jag fått den vet jag ej. Alltnog, jag låg för ankar hela dagen inne hos Kaufmann, ty i min atelier arbetade de med uppsättningen af kaminen. I dag träffade jag Mme P. hos Jacobson och hon trodde att min migraine var en ”collé” d.v.s. lögn.

Igår hade Sascha gått upp på Opera Comique med sin hejduk, men redan under första akten känt sig så illa att han gått sina färde. Idag var han blek och eländig och vågade ej gå ut. Jag förde honom dock till Palais Royal för att se diamanterna. Vid åsynen af dessa blef han lifvad. Hans ögon lyste af en inre eld, ett vildt leende, som ofta öfvergick i ett grymtande skratt bodde på hans läppar. Då var Sascha skön. – Underlig mani för ädelstenar! Jag har nu visat honom alla butikerna vid Rue de la Paix, Palais Royal och Boulevarden. Han har naturligtvis aldrig i sitt lif sett så mycket diamanter. I Petersburg finnas 4 à 5 Juvelerare, här gå de till hundratal. Också är det denna sida af Paris som mest slår an på honom. I morgon reser han. Jag har konvojerat honom mest hela tiden. Jag kan ej tåla hans spetsiga hufvuddskål.

Mme P. tog mig afsides och frågade på själ och samvete om hans sjukdom, som ej synes till just, var så der dödsfarlig, eller om Volkoffs och Jacobsönerna öfverdrifvit. Si c'est l'éternel Buistroff qui l'a dit, je n'en croirais pas un mot” sade hon. Men nog måste det ju vara något med hans sjukdom efter B. haft konsultation med andra och alla sagt att han bordt resa.

Samtidigt fick jag ett från – fröken Sophie M., som ber mig skrifva till henne om Sascha, tackar mig för visiten på Boravna m.m – en vänligt bref. Hvad har gjort att jag vederfarits en sådan ära. "Je suis bien indiscrète en vous priant de m'écrire” – Soyez sans crainte, Mademoiselle, vous ne savez pas combien cela me fait plaisir. Det är ändå någonting med den flickan. De der familjehistorierna ha ibland alldeles skymt bort henne för min blick. Jag tror att om man får rätt på bilden, är den ändå bra sympathisk. Skada att hon skall vara af en race som jag hatar.

Från fru Etter hade jag att mycket vänligt bref i dag. Hon urskuldade sig öfver Sasha. Jag är ganska nöjd med att han kom då jag ännu ej var installerad och ej hade begynt arbeta.

Från Sascha har jag haft bref (en sådan rolig stil han skrifver som en åttioårig piga). Han tyckes ha tråkigt i Nizza, som öfverallt för resten.

Fortsättning torsdag. I går skref jag några rader för att tala om Saschas underbara återkomst. Den odågan har haft hemlängtan i Nizza, och reser nu tillbaka utan att ha gjort en enda bekantskap dernere, utan att ha talt med en enda läkare hvarken der eller här i Paris. – Mamma kan tänka huru glad jag blef åt hans återkomst Mme Pasca skref samtidigt till mig derom – hon som en förnuftig menniska, anser hans företag vanvettigt. Jag begriper mig allt mindre och mindre på ryssar i allmänhet och Jacobsöner i synnerhet. Denna 3 veckorstripp till Nizza har kostat honom tretusen rubel – hvad sagt om det. Han tyckes sjelf vara förtjust öfver att ha gjort af med så mycket pengar. och ändå har han ej spelat. I går åto vi frukost hos Mme Pasca, i går afton följde jag honom igen till bangården och stufvade in honom och Grischka i en sofkupe med direkt destination till Eydtkuhnen. Jag tror ju icke att han är så farligt sjuk. Det är den mest bortskämda kapriciösa, egensinniga och tomma figur jag i mitt lif sett, tom, tom så att jag kan sitta och söka på samtalsämnen i en qvart timme, jag som annars brukar prata sju stugor fulla Hela hans väsen enerverar mig. Han intresserar sig för ingenting annat i hela verlden än diamanter, är ej karl för två styfver. Hade han någon last så vore han dock ej så ointressant. Jag skulle föredraga honom som falskmyntare, kyrkotjuf och utlefvad roué framför detta ynkliga ingenting som han nu är. Nej, Gumman Jacobson i all sin intelligens har ej lyckats med den sonen.

Både Pasca och jag pinade honom att gå till en läkare för att få veta hvad han egentligen lider af ty hon och jag anse att det finnas andra läkare i verlden än Buistroff, men nej, tvärt nej från Saschas sida. Här finnes ju verldens bästa nerf läkare Charcot, och jag erbjöd mig t.o.m. att genast få tag i Charcot genom en af hans intima vänner som jag känner. Nej, nej och så ett fånigt grin, precis som en liten pojke som är glad åt att göra tvärt emot hvad klokt folk säger.

Sascha är alldeles borttappad då han ej har sina femtioelfva slägtingar, sitt Petersburgslif med namnsdagar, födelsedagar, årsdagar och the tjugo gånger om dager med konfekt och lättja. Jag känner mig så underligt främmande med dessa ofullständigt utvecklade eller missrigtade hjernor. Det der måtte ligga i Ryssland, ty ingenstädes i verlden har jag sett något thesso likt, och jag känner ändå folk af alla möjliga sorter. Pasca trodde honom bestämdt vara litet rubbad i går – så såg hon på honom.

Skrockfull på fullt allvar, pjåkig, nej – han är svår! Och så det der spetsiga hufvudet med de olycksaliga kindknotorna direkt från Urasien och Tamerlan! (Till min oändliga sorg måste jag erkänna att fröken Manzey har samma spetsiga huvudform och samma kindknotor.

Jag undrar hur han blir emottagen i Petersburg – oh, den Jacobsonska slägtkärleken försonar allt, och så blir allt bra igen efter ett kort bouderie.

Sascha talar om Petersburg som ett Eldorado – hvilket blott späder på mitt hat till denna stad. Ändtligen är han borta. Dör han, så är det då helt och hållet hans eget fel. – En sådan der skall låtsa vara karl och gå i byxor – en gammal halftokig Mamsell, det är han.

Ett öde, ett öde! Sascha Jacobson har haft tråkigt i Nizza och kommit hit tillbaka! Hvad tycker mamma? I går har han varit och sökt mig och idag har han stämt möte med mig hos Mme Pasca.

Sascha gör mig nervös – och jag tror jag har fått flera grå hår för den oro hvari han försätter mig. – En sådan käring – stryk skulle han ha haft i sin barndom och ungdom, ännu vore medlet excellent, tror jag.

Nu skall jag gå till Sascha – han skall resa tillbaka till Petersburg, ty han förgås af hemlängtan. Lyckliga Petersburg, lyckliga Sascha! Farväl – mera i dag om jag hinner för honom – tusen miljoner helsningar. Atte

I går invigningen – Stor succès för mig! – Mycket folk, förfärlig trängsel – eleganta damer. I ett bref som jag påbörjat, men som jag tillföljd af Saschas ankomst måste afbryta, skall jag omtala hvad Gubben Meissonnier sade mig – Det vackraste erkännandet Jag fått tills dato, derföre, att det kom från honom.

I dag hade jag bref af Paul Etter. De tyckas vara lika förvånade som jag öfver Saschas återkomst. Det är dock såsom ett tungt moln af ledsnad som kommer öfver mig genom deras bref. Schuras sjukdom – Saschas galenskaper – Lerchar, att det der är icke roligt. Jag säger ej detta af egoism, såsom den der ej vill höra talas om andras sorger då han sjelf är lycklig. men det är eller ej sorgen, det är det gråkalla underligt döda petersburgska, "le lent ennui” som kommer öfver mig. Och der finnas ju dock unga menniskor! I ytter måtta ha ju miljoner varit olyckligare än dessa Jacobsöner, och dock har andra, åtminstone någon gång i sin ungdom känt sig spänstiga, raska, unga, modiga. – Det är ingenting som jag fruktar så mycket som att blifva en "raté" halftalent och olycklig. Är man dum och förfelar sitt lif kapitalt, så inser man det naturligtvis icke – detta är fallet t.ex med Sascha Jacobson, den söte pojken, – är man klok, men genom lättja, svaghet och synd kommer ur gängorna så att man ej har någon samvetsfrid, då blir man en långt mera olycklig menniska, en kritisk, missnöjd, egoistisk Heine och Mussetfigur. Men Haiko skall bevara mig – hemma skall jag dricka arbetslust och friskhet i djupa drag – noch ist Polen nicht verloren!

I går voro vi igen på konsert. Petersburgarne äro galna i pianobuller, för Rubinsteins skull – och en helt ung tysk, 18 år som heter d'Albert, ger på så förfärligt att man tror han kan slå hela flygeln sönder och samman – mycket kraftigt spelade han Beethoven, Rubinstein och Weber, men som jag, fattiga okunnig man tyckte, mycket känslolöst Schumann och Chopin. Emellertid var publiken i extas, och gaf honom en stor guldkrans, och fastän man hört piano och bara piano från 8 till 11, tvangs han ännu att spela 2 nummer öfver programmet. Denna d'Albert, liten, ful, otymplig, med en lejonman à la Rubinstein, är dagens hjelte långt mera än Sarasate. "C'est un genie” säga ryssarne, och då är det ej att resonnera emot. Visserligen är han förvånande säker och har en styrka som endast Rubinstein, men detta förfärliga slammer detta hamrande i timtal! – nå ja, jag är nu en okunnig stackare, och vill derföre ej komma fram med mina funderingar Sascha Manzeys och jag voro der. De voro i extas, fullständig extas. 

Sascha är lika led som förr – ser eländig ut, är utan pengar och derigenom alltid på dåligt humör.

I dag har jag varit förtviflad – öfver vädret, öfver mörkret, öfver fru Demidoff som sitter illa och litet, öfver porträttet som blir dåligt – så att jag i dag målade om hela hufvudet, öfver min ensamhet, bristen på kamrater som förstå mig och till någon del ha mina intressen. Hvad jag denna dag längtat härifrån! Demidoffs witser, Sascha Jacobsons magerhet allt möjligt föragar mig – "Je ne suis pas à toucher avec des pincettes".

I går afton satt jag hemma hela aftonen – d.v.s. – här var så outhärdligt med fröknarna Ellis och Sascha Jacobson att jag "röm”.

Sascha Jacobson hade igår ett argt utfall mot finnar, svenskar och utländingar, så elakt som möjligt, och med afsigt att såra mig – men den som gjorde en konst deri, det var jag. Nej andra karlar skall det vara för att jag skall bli arg. Ett sådant der ohängt fä!

Lustigt med mina ryska intryck. I går afton erfor jag med ens en bekant men pinsam känsla intryck, och kunde ej göra mig klart hvarför. Det var helt simpel några ryssar som talade alldeles bakom mig. Det var som en nål i hjertat på mig. I ett ögonblick gingo tusen bilder och tankar upp för mig ånyo. – Slaverna ha något eget i sin blick – icke alla – men ofta, det märkte jag i går och det observerade jag härom aftonen med furstarne Radziwill. Sliezin, Buistroff, Sascha Jacobson, Popoff ha detta egendomligt vänligt omanligt smickrande, vattiga, trötta.

Älskade Mamma, just nu fick jag ett nytt bref – med sorgliga underrättelsen, om farbror Eriks slaganfall och Sascha Jacobsons sorgliga slut. Stackars fru Etter, hon har då allt möjligt elände.

Jag kan ej höra upp att tänka på den Sascha Jacobson. Sådant sorgligt lif och sådant sorgligt slut. Hur kommer det sig att den familjen nu bara går nedåt, utan en solglimt som skulle afbryta den långa skymningen.

Alltså, Sascha Jacobson är död Det är då bättre än en lifslång lamhet!

Häromdagen ingick ett telegram från de ryska dekorerade i anl. af verldsutställningen, samlade till fest i P.burg. Det telegrammet, med många lefverop, var, ehuru på franska, så genuint ryskt och målande för situationen. Man formligen såg alla dessa Ivan Nikolaievitshar, gå omkring och pussa hvarandra, fulla, röda och vänliga. Ack, Galoubtschik! Kola, Sascha, Walodja, Petja etc. etc etc.