Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Basel

Brev skrivna i Basel i kronologisk ordning

Brev som nämner Basel i kronologisk ordning

på Östersjön, nära Bornholm, d. 28 Sept. 28 september 1873
Däckspassagerarna är också tre till antalet, en estnisk folkskollärare som ska utbilda sig till emigrantpräst i Basel samt två tyskar, "ein Sachser und ein Prejsser" [en saxare och en preussare]; Hegels landsman, "der Prejsser", visade tillsammans med "Der Sachsen" en intellektuell överlägsenhet mot den estniske skolläraren "Der Shulmäster".
Paris d. 22 Juli 1875. 22 juli 1875
Edelfelt har inte hört av Axel Antell sedan han reste; han borde vara i Schwarzwald där fröken Rosina Hertzberg lär befinna sig, eller så har han rest direkt till Italien; det enda Edelfelt vet är att hans första anhalt var Basel.
Skovvänge egendom, (Vordingborg) d. 1 Juli 1876 1 juli 1876
Edelfelt vill inte stanna längre än en dag i Köpenhamn, han kommer ändå inte att se mycket av Pietro Krohn där; Krohns far är medaljgravör, f.d. professor vid konstakademien, och nu myntdirektör; Frederik Krohn är gammal och rätt konservativ, Kristian Zarthmann har berättat att "gubben" endast bjuder cigarrer åt de äldsta i sällskapet då där är främmande, söner och ungt folk betraktas som pojkar utan mycket förstånd; Krohns mor [Sophie Krohn] är död och fadern är omgift; styvmordern [Emelie Krohn] är inte mycket äldre än sönerna och mycket omtyckt; en bror är teologie kandidat [Johan Krohn], en annan är läkare [Herman Krohn] och den tredje [Mario Krohn] som var ingenjör dog i Basel.
Onsdag d. 26 februari 79 26 februari 1879
Den bästa kostymen, genomförd i minsta detalj, var en norska i en kostym från Hans Holbeins tid, gjord efter en teckning i muséet i Basel; hon hade fått inspiration från den famösa kostymbalen i München för tre år tillbaka, där hon varit med.
Berlin, den 16 Januari 1891 16 januari 1891
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.
Glion s. Montreux den 5 Juli 95 5 juli 1895
Nu är det slut med sötebrödsdagarne här, fyra sötebrödsdagar, efter hvilka vi i morgon bryta upp, följas åt allesamman till Bern eller Basel, och skiljas der – Ellan och Kiki med Sanny fara raka vägen till Köpenhamn, Hangö, och jag återvänder till Paris.
Min olyckliga tveksamhet gör att jag ännu ej vet om jag följer familjen till Bern eller Basel – på ett dera stället hade jag tänkt stanna 12 timmar med dem för att sedan fortsätta min ensliga stig till Paris.
Paris 10 juli 1895 10 juli 1895
– Jo, det var mycket roligt att lefva familje och turistlif i Schweitz med tungt hjerta skildes jag från Ellan och pojken i förrgår afton i Basel. Jag hade tänkt resa litet förut, måndag morgon (9 timmars väg till Paris) men som jag hade haft litet orolig mage uppvaktade Ellan och pocke mig vid uppstigandet, båda knäböjande och med bönfallande gester och ett: Söta pappa res inte ifrån oss med sjuk mage! – Jag blef så i Basel den dagen – och ångrar det inte, ty jag fick återse mina Holbeiner på museet och var med Kicki på ett mycket roligt historiskt museum, med särdeles rika skatter af historiska porträtt, rumsinredningar skulpturer vapen, soldater, kostymer och – en samling gamla leksaker och dockor! Kicki jublade, hoppade och bar sig åt som en förryckt. "Det är alldeles som en leksaksbod" ropade han förtjust. Han var särdeles stolt öfver att bland medaljerna det fanns så många svenska – kände igen gamla stadsplaner (af oläsligt) öfver Basel – och då hade han ej varit der i 62 timmar ännu. Han har ett märkvärdigt klart syn-förstånd, den pojken och kommer nog aldrig att taga en ritning af Borgå för ett fortepiano.
I Basel är det helt annat. Der se menniskorna rika och genombildade ut. I staden som icke är större än Helsingfors finnas 111 menniskor (hundraelfva, icke tre) som ega mera än en miljon. Många, Koechlinar, Burchhardtar Englar, Merianar (härstammande från Merians kopparstick) Bermorielli – äro konstälskare och köpa taflor af Boecklin, Dagnan m. fl. – Det är också det minsta som Holbeins landsmän kunna göra. – Holbeins teckningar – ja de äro idealiska, öfver allt förstånd ypperliga och jag skäms som en hund öfver mig sjelf när jag ser sådana saker. – Dagnan var mycket studerat Baselmuseet och har många af sina bästa impulser derifrån. Jag vet ej hvem det är (någon åsna) (som talt om Holbeins realism utan känsla. Då måtte han ej ha sett taflorna i Basel. – Eller också förstår han sig ej på måleri – något som är så mycket mera antagligt, som yttrandet fällts af en konstkritiker ex professo. –
Hvad som var förargligt i Schweitz under de två sista dagarne, det var Bundesskjutningen, le tir fédéral, som väckte oss om nätterna – En massa sluskar med bössa, fanor och klingande spel drogo genom gatorna i Bern och Basel, ända till 3 på natten, skrålande och trummande.fanbärarne voro fasliga – hattar à la Gustaf Adolf, bantler och rutiga byxor till 12,50 paret –
Berlin N.W., den 15 Maj 1898 kl. 11 f.m 15 maj 1898
Om jag bara finge sofva i Braunschweig – Vädret och sömnlöshet har varit de enda molnen på denna resas himmel. Ännu äro vi ej på det klara med resplanen men vi äro troligen i Paris i början af nästa vecka. Zorns ville näml. från Basel fara till Aix les Bains i Savoyen för att träffa Ossbahr der.