Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Sicilien

Brev skrivna i Sicilien i kronologisk ordning

Brev som nämner Sicilien i kronologisk ordning

Paris d. 26 Augusti 74. 26 augusti 1874
Peyrot har förslagit att han och Edelfelt om två år gör en resa till Italien och Algeriet; de gör en fotresa från Peyrots hem i Nizza till Turin och Milano, åker tåg till Florens, Rom, Neapel och över Sicilien till Algier, därifrån hans mor kommer; Peyrot talar ofta om kriget.
Paris d. 7 april 1882 7 april 1882
Då jag kom stod Mme Bertaux, proprietaire och stor skulptris på trottoiren, och smickrade mig, alla ha längtat efter mig sade hon, alla ha väntat med otålighet. Stor omfamning med Dagnan och Courtois. – De äro ändå bra hyggliga. Dagnan är en fin natur – och klok. Det är ett godt hufvud på karlen. Hvad det är roligt att återse dem. D. har varit i Italien hela vintern. Han har haft en liten son, som dog efter 10 dagar. Detta hade mycket tagit på hans unga fru (ännu ej 20 år) och det har varit för att förströ sig som han nu legat i Neapel och på Sicilien. Jag har naturligtvis fått berätta, berätta i evighet. ”Ce n’est pas moi qui voudrais être empereur” var Dagnans slutrefräng.
Paris 10 november 1900 10 november 1900
Krohn mår förunderligt bra – Gud låte det räcka, och är i full verksamhet. Jag träffar honom alla dagar. – Tänk att vi i går åto middag med Krøyer och hans fru – han så rask och förståndig som om han aldrig ett halft år varit rubbad. Jag var så glad när jag såg honom så, som om jag fått en stor present. Det hade ändå varit för ohyggligt om en sådan talent och ett sådant hjerta hemfallit åt den hemskaste af alla sjukdomar. Märkvärdigt nog talade han om sin sjukdom sin "kollrighet" och "melankoli" med ett lugn som var förvånande. Aldrig har jag sett hans fru så söt, så vänlig mot honom som nu – hon har också fått en skjuts, den stackarn. De skola härifrån fara till Tyrolen och så till Sicilien. Han talade om utställningen om Gallén (vårt gamla tvistefrö, till han tycker ej om Galléns konst) precis som om Vi sist i förrgår talat derom och ingenting märkvärdigt händt sedan dess. En förunderlig sjukdom ändå den der galenskapen! Att det till största delen varit öfveransträngning som vållat olyckan framgår af allt. Man kan ej, med bästa vilja i verlden, hålla ut med ett så forceradt arbete som han. Gud låte honom fortfarande få vara frisk! I morgon skola vi träffas på utställningen med Krohn.