Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Neues Museum / Nya museet

Brev skrivna i Neues Museum / Nya museet i kronologisk ordning

Brev som nämner Neues Museum / Nya museet i kronologisk ordning

Skovvänge egendom, (Vordingborg) d. 1 Juli 1876 1 juli 1876
I Berlin träffade de Vilhelm Svedbom; första kvällen var de hos honom och hörde mycket musik; följande dag "förirrade" de sig till Nya museet för att se Peter von Cornelius kartonger, Edelfelt kan inte förstå att man i Tyskland kallar dem för mästerverk; inte heller Wilhelm von Kaulbach tål någon närmare granskning, Hunnenschlacht [Hunnerslaget] är och förblir det bästa han gjort, "Homer och grekerna" är bland det sämst tecknade man kan se; Wilhelm I, Helmuth von Moltke och Otto von Bismarck tycks ha gett den starkaste impulsen åt den moderna preussiska konsten; på utställningen i München fanns de målade i olja och vattenfärg, huggna i sten, skurna i trä, gjutna i brons, stöpta i choklad och stearin.
Det vore tråkigt att bo i Berlin, med sina långa öde gator och tråkiga palats som ställt sig i långa snörräta rader för att bilda haie [häck/spaljé] de gånger kejsaren, Otto von Bismarck eller Helmuth von Moltke kommer; allt detta talar lite till känslorna; tyskarna gör otroliga saker för att göra Berlin till en världsstad, vilket märktes av lyxen i guld, marmor och hela inredningen på både det gamla och nya museet; siegesmonumentet [segerkolonnen] i Thiergarten är lika dyrt som det är fult, Edelfelt förstår inte hur folk kan stå och beundra en sådan fabrikskorsten med den förgylda madamen (Germania) ovanpå.
Berlin, den 16 Januari 1891 16 januari 1891
Jag tycker om den buddhistiska läran om själavandringen. Jag har lefvat förr en gång och då också varit målare, troligen bättre än nu, ty jag känner mig så fullkomligt på mitt eget gebit med dessa de största – de förskräcka mig ej genom sin storhet – och jag känner mig fruktansvärdt, oförskämdt familiär med dem. Att se deras egna målningar är som att läsa Goethe eller Shakespeare i manuskript – hvarje tvekan, hvarje förändring syns, likasom man tydligt märker när penseln blifvit förd direkt af inspirationen, så der med Guds nåde, som det gick så ofta förr, för dessa utvalda, och som det tyvärr, just aldrig går för mig. På nya museet vill jag ej gå, för att ej skämma bort mitt intryck. I Basel går jag och ser på Holbein och låter familjen resa vidare.