Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Narinken

Brev skrivna i Narinken i kronologisk ordning

Brev som nämner Narinken i kronologisk ordning

Vilna d. 10 januari 10 januari 1879
Nattron stördes av en mosaisk [judisk] familj som steg på i Dünaburg och som skrävlade på denna rotvälska som man kan höra på Narinken; då de närmade sig Vilna, tog frun av sin chignon, kammade den och satte på den igen [menas scheitel – peruk?].
Paris lördag. 30 december 1882
Häromaftonen var jag på middag hos Pirre Horn. Som Mamma vet är han gift med en slägtinge till Rotschilds, och lefver nu ett sorgfritt lif – hon har blifvit grefvinna och han från totalt ruinerad, förmögen. – Men hon: en gammal "gamla kleders”, så typisk så Narinkisk, att jag nu först tydligt insåg hvilken förnedrande ställning det var för stackars Pirre. Också anlitar han glaset ganska betydligt. Der var för resten en fru Gregoire som var mycket intelligent och pratsam.
London, 3 juni, aftonen 1884. 3 juni 1884
I går på morgonen kilade jag af till det uslaste qvarteret i London, bakom City, vid Middlesex street. Der bo nu mest judar och tjufvar ex professo. En sådan ohygglig syn! Ingenstädes i verlden, ej i Spanien, ej i Polen, ej i Italien har jag sett sådan lort och sådant elände. En fadd, snuskig lukt, de ohyggligaste ansigten, de rysligaste jud-typer man kan tänka sig, ett uselt lif i hela dess fullkomlighet – nej aldrig glömmer jag huru denna sida af London såg ut. Jag andades fritt då jag ändtligen hade lemnat detta bakom mig. Många af butikerna buro hebreiska skyltar – typer värre än på Narinken, qvinnorna med lösbenor, karlarne med spottlockar. – Dickens "smutsiga ansigten" som han ofta talar om, förstod jag nu först rigtigt. De sågo alla ut, i denna myrstack, som om de aldrig sett tvål och vatten, och som om de vore födda med dessa ohyggliga paltor på sig 13, 14 års flickor med den fräckaste uppsyn, qvinnor eländiga, sjuka och magra! Äro icke de stora städerna ett helvete? På landet kan jag sådant elände ändå ej florera.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3 april 1900
Kl. 3 e.m. gick jag med Wiesel, som hela tiden och i allt stått på min sida till ryska Generalkommisariatet. En sådan fars der alltid är! Folk, som ser ut som narinkbor – det är ju ingen under heller – ryssar och judar, de senare i stort flertal, ty trots att antisemitism kunna ryssarna alla ej berga sig utan dem. På alla trappsteg af utställningsfunktionärskalan finnes ryska judar, och dessa äro ej af de angenämaste. – Som vi fingo vänta 2 timmar på Tenischeff hade jag god tid att studera allt detta pack. Då hans herrlighet slutligen kom fick endast Loboykoff företräde – och kom ut med triumferande min och ett så lydande telegram. "Son Altesse Impérial ne voit pas d'inconvenient à ce que les groupes, pourvu que la dénomination totale soit la section russe. – Således den saken yttermera beträftad. T. hade ej låtsas hitta telegrammet, ej komma ihog hvad der stod o.d. – tycker någon menniska att detta är värdigt och gentlemanlike?