Albert Edelfelts brev

Det är en skillnad att komma hemifrån där Alexandra Edelfelt sörjer för Edelfelt, till att själv behöva sköta om allt som en nybyggare i Californien.

På natten väcktes Edelfelt av att man skrålade Marseljäsen då de amnestierade anlände; med undantag för honom, hotellvärden och några tidningskorrespondenter var alla "purs", rena anhängare, som Edelfelt kunde tänka sig i 1783 års kostym eller i nationalgardesuniform under Kommunen; mest sympatiska såg de som fått amnesti ut; de såg trötta ut och var dåligt klädda, som Edelfelt föreställde sig guldgrävare i Californien; några kvinnor som återkom från Nya Caledonien såg ut som skuggor; de väntande Citoyennerna [Medborgarinnorna] bar röda kokarder och röda buketter och gav Edelfelt inspiration till nya, annorlunda "citoyennes" än dem han hittills målat; Edelfelt såg en rörande scen då en kommunard, Collot, tidigare medlem av comité central [centralkommittén], möttes av sin gamla mor.

Edelfelt har varit på soaré hos Kaufmann, men har glömt att berätta om det för Alexandra Edelfelt; det var "meget sjik, saadan rigtig parisisk", där uppträdde flera goda musiker på en liten scen, Kaufmann har nämligen varit impressario för flera musiker i Danmark; Mademoiselle Galitzin spelade violoncell [cello]; det roligaste var att se Kaufmann som flög som ett torrt skinn för att vara artig mot alla; han presenterade Edelfelt för tyska skalder, danska guldgrävare från Kalifornien och pariserartister, just som Edelfelt var på väg; Kaufmann bjöd Edelfelt på champagne i tamburen.