Albert Edelfelts brev

Konni Zilliacus reste igår, han var sorgsen över att byta ut livet i Paris mot livet med familjen på Mariefors.

Tusen tack för det roliga brefvet, som jag, enligt instruktion genast brände. – icke för att det innehöll något så brandfarligt just. I går telegraferade jag till Mariefors, måtte det ha kommit fram i tid.

Adèle Ehrnrooth och Rose Marie träffade jag sista aftonen i Paris, men ansåg mig ej böra uppskjuta min resa för att uppvakta dem. Adèle började, inför Sanmarks, gå åt Konni: "När man kommer med en liten kappsäck till ett hus, så skall man icke resa derifrån sedan man norpat åt sig hundratusental" o.s.v. Som jag just varit tillsammans med Konni som nog minsann är stukad, kunde jag ej låta bli att tala ett fridens och förlåtelsens ord. Jag sade det ej, men jag tänkte på Visen som åt mig sade, badande i tårar mellan Nickby och Kervo: Jo men jag tycker så förskräckligt om herr Zilliacus, jag kan ej lefva utan herr Zilliacus o.d. – Dessutom är ju Mariefors en god affär nu, det ha många finska affärsmän sagt, och Konnis idé var kanske ej så tokig. I hvilket fall som helst tycker jag det är galet af Adèle att inför Sanmarks börja stormskälla på Konni. Ehrnroothar och de Géerer i all ära men inte äro de bara ljus af ljus, hvitt i hvitt, skärt i skärt med englavingar på heller, hvarken Cassimir eller Ursin eller någon annan.