Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Eremitaget

Brev skrivna i Eremitaget i kronologisk ordning

Brev som nämner Eremitaget i kronologisk ordning

Paris. Adventssöndagen 1874. 29 november 1874
Med fem francs på fickan tågade Edelfelt till soarén på Rue Miromesnil; både fröken Pauline Ahlberg och Madame Jaquinot hade sagt att det skulle bli en soaré "en famille" [inom familjen], då han anlände var det ett femtiotal personer i salongen; Edelfelt sprang förargat ut och köpte grå handskar för att komplettera klädseln, som han inte hade förberett för ett så stort tillfälle; fröknarna Marie Friberg och Mathilda Grabow executerade [framförde] musik; Edelfelt satt och talade om Tyskland, konst och litteratur med Pauline Ahrenberg, som inte ville dansa, fram till att hon klockan 12 gick upp till sig; därefter bjöd fröken Grabow upp honom till vals, några norskor ville valsa och snart var hans blyghet på dansgolvet bortblåst; där fanns en liten fransyska på ungerfär 15 år, kusin till Mademoiselle Marguerite Jaquinot, som var alldeles strålande vacker men "dugligt kokett fastän hon ännu bar korta kjolar"; dansen leddes av en Monsieur Viardot, son till konstkännaren som ordnat eremitaget i Petersburg; kotiljongen gick till precis som hemma; quadrillen [kadriljen] dansas lite annorlunda; kan Alexandra Edelfelt tänka sig att han först klockan 3 gick hem i storm och slaskregn till Rue Cassette; på en fransk aftontillställning roade man sig precis på samma sätt som hemma; Edelfelt tyckte att alla små "parisersprättar" var lyckade med sina ytterst moderna dräkter, sina chapeau-claque'er och sina lorgnetteglas i ena ögat; lite oartigt var det av Edelfelt att inte bjuda upp Madmoiselle Jaquinot, dottern i huset; på tisdag skall han gå dit på visit och tacka för senast.
St. Petersburg d. 2 Mars kl. 8 på aftonen Hôtel Kaiser 2 mars 1876
Efter en matbit gick Edelfelt på förmiddagen till Eremitaget; alla hans antwerpiska sympatier för Peter Paul Rubens och Rembrandt gjorde sig påminda; det går inte att få ett fullständigt begrepp om Rembrandt utan att ha sett Petersburg, där en större mängd av hans arbeten är samlade än i Amsterdam; följande dag skall han på nytt gå till Eremitaget och noga gå igenom de spanska och flamländska skolorna.
St. Petersburg – d. 3 Mars kl. ½ 12 på natten 3 mars 1876
Sedan Edelfelt fått sova ut gick han och Victor Hoving till konstakademien och därifrån till Eremitaget som olyckligtvis var stängt i.o.m. att det var fredag; förargelsen och missräkningen gick över med en fin frukost hos Jelisejeff (fin delikatess handel och restauration) med ostron och kaviar.
Petersburg onsdag afton. 8 januari 1879
Edelfelt hade stämt möte med Carl Mannerheim och Emil Walleen för att gå på ermitaget, men på grund av prazniken [julhelgen] var även det stängt.
Petersburg söndag 30 okt 81 30 oktober 1881
Vi kommo öfverens om att i dag – kl. 12 gå till Eremitaget, och i dag äro vi samt och synnerligen bjudne till Manzeys på middag. Fröken är sig lik.
Nu får jag lof att sluta, så roligt det än vore att fortsätta, ty vi skola gå till Manzeys och sedan till Eremitaget. – Tusen helsningar till Anni och Butti och Tante Gadd – Hela första dagen hade jag bra ledsamt efter er. – Atte
Petersburg annandag jul 1881 26 december 1881
Tack för brefvet – min jul här har passerat alldeles obemärkt. På sjelfva julaftonen satt jag här med fru Etter och i går åt jag middag med Manzeys. På morgonen, i går, gick jag ensam till Eremitaget, och denna tur var särdeles vederqvickande.
Gatschina d. 5 februari 1882 5 februari 1882
Han sade för resten att han vore mig mycket tacksam om jag ville lotsa Anna i Eremitaget och Akademin. Efter middagen talade han mycket om sin nièce, som han framhöll såsom den mest lyckade af sina niècer på alla sätt. – Hon har sinnet öppet för allting, och det vore skada om hon ej finge utveckla sig, sade han.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.
Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
Vet Mamma, att jag funnit en synnerlig vederqvickelse i att om nätterna läsa – skalder. Victor Hugo, Milton, Heine (il y en a pour tous les goûts). – Det är ändå annat toista än detta ”hvardagslifvets K.” –. Kommer Mamma ihog det der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den sista strofen slår mig nu igen som förr (sedan du hunnit bergets topp): Dort wirst du Selbst ein Adlerfart, Du bist wie neugeboren, Du fühlst dich frei, du fühlst: du hast Dort unten nicht viel verloren. – – Det är eget, att jag numera bra litet tänker på hvilka satser eller hvilken lefnadsåskådning en författare predikar. Det är geniet som mest gläder mig och all Heines bitterhet, elände o.s.v. gör nu alls intet intryck på mig men hans geni gör mig stark och glad. Verklig konst uppfyller mig alltid med glädje, bröstet vidgas, jag känner mig fri och erfar fysiskt denna outsägliga känsla af lycka och stolthet – hvarföre – ja det är svårt att förklara. – Jag vågar ändå ej säga åt någon annan än Mamma, hurudan fantast jag är – och Gud ske lof för att jag ännu ej är fullkomligt förfäad just af samma hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mamma, hvad jag känner mig lycklig då jag kan få sjunga ut, just och endast i Mammas sällskap, hela mitt hat och förakt för dumheten, och min beundran, min kärlek, min glöd för snillet! Detsamma har jag erfarit de få gånger jag ensam smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa menniskor här äro sömninga, döda, utan kraft och utan energi. Jag är på vippen att bli lika som, ja värre än de, men det måste bli slut, och det skall bli bra igen.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15 november 1882
Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12 december 1883
Jag gick upp på Eremitaget, der jag varit nästan alla dagar någon stund. Man lär sig ändå mycket af att gå och se på dessa gamla jättar, och så roligt det är sedan! Ett sådant sällskap man har. Utom Rembrandt finnas här några Titian som äro sådana att jag skulle ha lust att lägga mig på knä framför dem. Måtte jag ha litet af deras stora enkelhet i ögonen då jag nu ger mig till att måla.
Petersburg fredag d. 13/25 Jan. 84 13 januari 1884
Hon hade bedt mig att ännu komma om två dagar ditupp, emedan jag lofvat dem att gå på Ermitaget, fröken Ellis och henne – allt detta för att ej ställa till skandal – jag skulle resa och låtsa om ingenting, resa för sista gången. Då vi träffades var hon förstörd likasom jag – och jag kunde bara säga henne i flykten. Il faut que cela change, il le faut. – Sedan dess ha vi haft rendez-vous utom och inom hus – alltid förfärliga genom att detta så kallade löfte stod och hotade vår lycka – men när vi kommo till klarhet, när jag rigtigt fick reda på hvad hon lofvat, så var det så vagt, så otydligt att hvarken Gud eller menniskor deraf kunde anse henne tvungen att gifta sig med en karl som hon ej älskar. Med ens sade hon. "j'ai été poltronne, mais je ne suis plus – och då, då gaf hon sig, sträckte vapen och talade som en engel. Gud hvad hon var söt! Sedan vi slutat ett samtal som verkligen var "feu et flammes” sade hon småleende: Je suis sûre qu'aucune de mes tantes n'en a jamais dit autant de sa vie. Är hon en Jacobsson hvad finskhet och renhet i tanken vidkommer, så är hon åtminstone inte kall. – Gud välsigne henne! Emellertid ville hon i går morgse att jag skulle resa – hon skulle tala med Mischa och jag skulle komma hit i maj – "trois mois c'est beaucoup, c'est horriblement long, mais nous aurons toute la vie après.
Petersburg d. 21/1 84 21 januari 1884
Om onsdag går jag på Eremitaget – allvarligt, ordentligt för att se på taflorna, om torsdag tar jag penslar och palett och går till Casimir för att retouchera fonden på Anna Knorrings porträtt, och om fredag packar jag in mina taflor. Nu skall jag naturligtvis springa på afskedsvisiter hela rullan ut.
St P.burg onsdag morgon 1 januari 1893
Eremitaget till kl. 3 –
Helst skulle jag gå till Eremitaget. Jag blef som en annan menniska här jag fick se Rembrandt, Velasques Van Dyck och de andra garçons de talent igen. Hvad måleriet är herrligt, herrligt – då man kan åstadkomma sådana saker. Jag njuter så intensivt af dessa mästerverk att det nästan gör ondt.
Petersburg söndag 5 (17) febr. 95 17 februari 1895
I går var jag som sagdt på Eremitaget hela dagen och såg rigtigt. Ledsamt att ej flickorna fingo se Peter den Stores galleri och isynnerhet ett orientaliskt galleri som i går var öppet. Det var verkligen ett öfverväldigande praktfullt intryck man fick der, ädelstenar och guld – något liknande har jag endast sett i London i indiska afdelningen. Berätta för flickorna att våra vänner turkmanerna voro der, dessutom ett 50 tal baschkirer och kirgiser i ytterst praktfulla drägter – dessa igen med stora skinnmössor, kirgiserna i underliga hattar, – alla i siden och sammet. – – det hade varit roligt om flickorna fått se dem alla – något herrligt att se detta sällskap framför Voltaire af Houdon, likaså framför Diana af densamma.
Petersburg 19 februari 1896
I går var jag på middag hos Reuterskölds der voro bara två tyska damer, Maria Pavlovnas barndomsvänner, baron Lövenörn, en engelsk diplomat och en Mr Bork, conservator vid Eremitaget.