Albert Edelfelts brev

Mamma vet huru "hätäkello" jag är när det gäller afresa. Jag har derföre ej ro att skrifva och rigtigt tala om huru förtjust jag är på förhand åt allt det Jag kommer att se. Måtte blott Guadalquivir lägga sig till 20 igen, så att jag kan komma till Sevilla, om ej förr så i Maj.

Tänk att alla de stora påskhögtidligheterna äro instälda i Sevilla t.f. af öfversvämningen som tyckes vara särdeles våldsam. Guadalquivir är i Sevilla 3 verst bred nu, och vattnet står till första våningen vid stränderna.

I går spatserade jag med Noël utmed Guadalquivir, som nu åter lagt sig till ro i sin bädd. Det är märkvärdigt hvad alla segelbara floder likna hvarandra. Seinen vid Rouen, Aura å i Åbo, Guadalquivir här – samma ångbåtar, samma tull- och packhus, samma hamnbusar samma krogar.

Promenaden vid San Telmo utmed Guadalquivir erbjöd i går den herrligaste anblick.

Från Sevilla reste vi till Cordova – Mosquén är bland det mest märkliga man kan se, men staden är så dyster, ser så öfvergifven och död ut och landskapet med Sierra Morena har något så solbrändt, dödt i sig, att jag skulle bli hypocondrisk om jag bodde der. Córdova liknar Palestina sådant jag föreställer mig det efter plancher och teckningar. Jag gick och vandrade som i Gamla testamentets tid med Mohriska minnesmärken omkring mig. Husen äro små, hvita, utan fönster åt gatan, staden, som engång varit bland de största i verlden, är för stor för sin folkmängd och Guadalquivir som här är mycket bred rullar trögt fram sina rödgula böljor under en monumental bro som romarne byggt. Jerusalem, Betlehem måste se så ut. Märkvärdigt var det. Hettan var stor, och ingen vindflägt var till finnandes. Jag har aldrig varit så totalt borta från vår tid, och vi föreföllo oss helt "ostiliga", i denna omgifning. Ty här borde man bära turban och fotsida kläder.