Albert Edelfelts brev

I den ödsligaste vildaste trakt på jorden ligger Escorial. Philip II stod för mig lifslefvande, hemsk, dyster. Ett sådant landskap!! Jag har aldrig sett något sådant förr.

Då jag kommer tillbaka har Madrazo lofvat presentera mig för vackra fruntimmer (det äro de alla) han tänker arrangera några utfärder med unga damer i le monde till Escorial, la Granja o.s.v. – Il faut que vous voyiez comme elles sont gentilles. – ”Je vois que vous aimez l’Espagne, et que vous la comprenez“ säger han ofta.

i öfvermorgon resa jag till Escorial och om onsdag, på aftonen reser jag troligen till Paris.

Häromdagen reste jag, mindre af lust än för att uppfylla min resenärspligt, till Escorial. Det är en hel dag som förloras med detta nöje. Om jag genom allt hvad jag läst gjort mig ett dystert och tråkigt intryck af Escorial på förhand, så öfverträffades detta ännu af verkligheten. Då man sett Escorial, denna fula enorma, enorma granitmassa, hälften kloster hälften cellfängelse, beläget i den ensligaste, vildaste, kalaste bergstrakt på jorden, Inser man genast att Filip II var otillräknelig och förlåter honom på grund af denna hans blödsinthet många hans bedrifter. Ej under om han då och då behöfde sådana små förströelser som kättarbål o.d. Hans rum eller cell står ännu i sitt gamla skick – Gud skall veta att Konungen öfver "två verldar" icke bestod sig mycken lyx. Messor, messor, kättarbål det var hans smak, och hvar och en har sin. Jag kom att tänka på här, i Escorial, att bland de många osympathiska kungaländer som finnas, den spanska efter Carl V är den mest osympathiska. Bigotta, grymma eller idiotiska. Här i Escorial får man öfver sig en känsla af hat, rigtigt hat till absolutism och obskurantism, ty ingenting af det briljanta som försonar oss t.ex. med Napoleons, Ludvig XIVs och Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till finnandes.

Escorial är det dystraste och tråkigaste jag sett i mitt lif och jag beklagar de Spanska konungarna som skola begrafvas der. Då man ligger under denna grantiklippa, under denna omåttliga stenkummel, är man 10 faldt död – hu! Allt är af huggen granit utan tillstymmelse till ornament, kalt och kallt, dystert och naket. Klimatet är hårdt, (för 14 dagar sedan snöade det i Escorial) det blåser förfärligt, icke ett grässtrå växer på bergen rundtomkring. Arkitekten Herrera m.fl. lära ha pinat och bett Filip II att välja en annan plats för sin skapelse – men nej, envis som synden höll han på Escorial, som han allt framgent älskade, ett tycke hvari han troligen står ensam. Hvad nu kurios'kt beträffar så finnes här åtskilligt att se bl.a. bibliotheket der alla de raraste arabiska manuskripterna bevaras, kungsgrafvarna, Sakristian der några ypperliga taflor finns men resten, klostret, kyrkan de kungliga våningarna äro förfärliga. Det är den fanatiska, dystra, dumma katolicismen i all sin prydno.

Kl. närmare 11 kom jag till Gatschina – Det liknar Escorial, stort, stelt, dystert. Mitt telegram från Storfursten hjelpte mig igenom de många skildtvakterna, och jag fördes af en officer genom många korridorer upp till ett rum der jag kunde ajustera mig. Derefter uppskrefs af en annan officer namn, syfte med uppvaktningen o.d. och om en qvart timme kom en lakej och bad mig följa sig. Jag fördes nu till furst Galitzin, öfverceremonimästare, som mycket vänligt tog emot mig, och af honom i en stor sal der alla de audienssökande sutto – Döm om min förvåning då jag bland de många genralerna upptäckte två fullkomliga asiater i stora turbaner en pojke och en äldre man. det var emiren från Bokhara och hans son. Snart satte sig alla i rörelse – först en löpare med stora fjäderbuskar och lång prestav, hvarmed han knackade i golfvet vid hvarje af de långsamma stegen, så en general, så Emiren med son så de öfriga, jag i bredd med en genral som kom direkt från teketurkmenerna, och sist Galitzin. Sal in och sal ut, de äro hundrade – alla rikt möblerade i Louis XVI smak och så korridorer, trappor upp och trappor ned det tog aldrig en ända, allt i samma långsamma takt – tills vi kommo till en dörr der två soldater och två korpsvarta negrer höllo vakt. – En ny sal, igen två negrer, och så Kejsarinnans salong – En om en ropades vi in i det allra heligaste. Då min tur kom slogs dörren upp och furst Galitzin sade mitt namn