Häromdagen reste jag, mindre af lust än för att uppfylla min resenärspligt, till Escorial. Det är en hel dag som förloras med detta nöje. Om jag genom allt hvad jag läst gjort mig ett dystert och tråkigt intryck af Escorial på förhand, så öfverträffades detta ännu af verkligheten. Då man sett Escorial, denna fula enorma, enorma granitmassa, hälften kloster hälften cellfängelse, beläget i den ensligaste, vildaste, kalaste bergstrakt på jorden, Inser man genast att Filip II var otillräknelig och förlåter honom på grund af denna hans blödsinthet många hans bedrifter. Ej under om han då och då behöfde sådana små förströelser som kättarbål o.d. Hans rum eller cell står ännu i sitt gamla skick – Gud skall veta att Konungen öfver "två verldar" icke bestod sig mycken lyx. Messor, messor, kättarbål det var hans smak, och hvar och en har sin. Jag kom att tänka på här, i Escorial, att bland de många osympathiska kungaländer som finnas, den spanska efter Carl V är den mest osympathiska. Bigotta, grymma eller idiotiska. Här i Escorial får man öfver sig en känsla af hat, rigtigt hat till absolutism och obskurantism, ty ingenting af det briljanta som försonar oss t.ex. med Napoleons, Ludvig XIVs och Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till finnandes.