Det är alltid så här i staden. I Petersburg skall man ha: 1o absolut ingenting att göra 2o 20 tjenare, 3o två eller tre par hästar, vagnar o.d. 4o ett lifligt intresse för verldslifvet här 5o en slafvisk tro på modet för ögonblicket här i Petersburg – ja, har man ej allt detta, så löper man fara att icke rigtigt komma in i förhållandena och följa med. Jag beundra deras nerver och deras magar att de aldrig få nog af sällskapslifvet förefaller mig också så egendomligt; att de, i detta sällskapslif alls ej ha något som kunde kallas esprit och fyndighet (om originalitet vågar man ej tala, det är en förklenande egenskap här i verldsmenniskornas mun), att de således ej egentligen se och höra något nytt, utan bara roa sig dag och natt, alltid lika, alltid med de samma menniskorna, så många som möjligt, – det förefaller mig så främmande och besynnerligt. – Det der karavanlifvet går igen i alla förhållanden. någonslags likhet med Frankrike och franska förhållanden har lifvet här icke – det bildar snarare motsatsen till det pigga, ständigt nya, idérika pariserlifvet. – Till alla dessa reflexioner kommer jag genom mina dagliga erfarenheter. – Och ändå är det för mig omöjligt att säga hvad det ryska sällskapslifvet är, huru dessa menniskor äro, huru de tänka och känna. I det hela taget är lifvet tomt men mycket moraliskt – de få som skena öfver skacklorna äro genast brännmärkta. Någonslags kärleksglöd kan jag ej finna hos folk här, och som man vet att ärelystnaden och kärleksbråk vanligtvis äro fiendtliga känslor, så tror jag att deras mondaina ambition, att vara med, att veta allt i Petersburg och känna alla i Petersburg, men också endast der – att denna ambition ej lemnar rum för någon annan känsla i deras hjertan – eller hvad man skall kalla det, "leure âmes", enfin.
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)